Att göra makroekonomiska prognoser i en prekär miljö där oljepriset är avgörande är som att skriftligen kommentera en hockeymatch – man ligger hjälplöst efter verkligheten.

Det hela försvåras ytterligare av oförutsägbarheten och validiteten i Trumps hot, löften och utfästelser. Förutsättningarna ändras på daglig basis. Finansmarknader har haft positiva förhoppningar om en relativt snabb lösning på Irankriget.

Nivån på olje- och gaspriser har inte återspeglats i börs- och räntenivåer: Flertalet börser har gjort nya rekordnoteringar, räntor har fallit tillbaka och terminspriser på olja handlas med ”backwardation” (framtida terminspriser är lägre än spot-priset).

Förhoppningarna om en snabb lösning på kriget och öppnandet av Hormuzsundet börjar nu erodera. Den senaste tiden har oljepriset – i brist på goda nyheter – klättrat vidare och de finansiella parametrarna reagerar mer balanserat. Ett högt oljepris ger lägre börsnivåer, högre räntor och en starkare amerikansk dollar (likväl en svagare svensk krona) allt annat lika. Och tvärtom.

Skulle vi till äventyrs ändå få en varaktig fred mellan USA och Iran – och ett återöppnande av Hormuzsundet – den närmaste tiden, så har bestående skador redan åsamkat den globala ekonomin. Viss produktion av raffinerade oljeprodukter har slagits ut (oljeproduktionen störtdyker i Saudiarabien, Irak, UAF och Kuwait). Flygbränsle är redan en........

© Affärsvärlden