Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Den största bromsen är sällan bristen på idéer, utan rädslan för de mellanmänskliga möten som verklig utveckling kräver.

I en tid av trötthet och tempo är det ofta det minsta som bär mest: ett steg som inte byter riktning, en kort paus av närvaro, där förtroende får syre.

Förtroende låter som något stabilt, men är i grunden ett levande arbete.

Det skapas och upplöses i mikroskopiska rörelser – och ibland i tyst motstånd, små tillbakadraganden som uppstår när orken tryter och relationerna börjar ge vika på ett sätt som inte syns, bara känns.

Många institutioner bär i dag spår av en långsam trötthet. Processerna blir fler, systemen mer omfattande, människorna snabbare – men riktningen allt suddigare. Vi accelererar, utan att egentligen förflytta oss.

Dokumentationen sväller, men modet att sålla minskar.

Vi låter det som går att räkna dominera........

© Åbo Underrättelser