Ärligt, börjar det inte bli lite tröttsamt med alla dessa larm om statliga museer som måste stängas för att de ställs inför sanslösa hyreshöjningar för lokaler de hyr av staten?

Kan inte högra handen någon gång veta vad den vänstra gör – anslagen sluta slussas runt i tröstlös jakt på ekonomisk effektivitet?

Häromåret förklarade ledningen för riksklenoden Nationalmuseum att man behövde antingen lämna tillbaka nyckeln till hyresvärden, Statens fastighetsverk, eller kraftigt dra ner på på öppettiderna.

Nu är det Statens museer för världskultur, med bland andra Medelhavsmuseet och Östasiatiska, som möts av hyreshöjningar på absurda 57 procent.

Skjuter inte staten till ytterligare en stor påse pengar, måste man slå igen.

Är det inte dags att stoppa den här farsen med pseudomarknader snart?

Som ekonom har jag inget emot att man räknar, jämför och tar fram nyckeltal också när det gäller offentlig verksamhet. Tvärtom. Att mäta är att lära, att prissätta är att värdera och bli medveten om alternativ. 

Alla system har dock en tendens att perverteras  – som när polisarbetet urartar i pinnräkning eller vårdpersonal frånerkänns expertis och omdöme och knölas in i orimliga tidsscheman.

Hyressättningen av statliga kulturlokaler är ett sådant urartat exempel. Det beror nu inte på att Statens fastighetsverk är en ondsint värd, utan på att verket själv har ett orimligt uppdrag. SFV förvaltar slott, parker, ambassader liksom kulturfastigheter. En del verksamheter genererar intäkter, andra mest kostnader. Och för att ha råd med underhåll hetsar fastighetsverket efter varje krona. Det är katten på råttan, råttan på repet. 

Verkar man i Stockholms innerstad finns man också på Sveriges dyraste adresser. En marknadshyra blir därefter: skyhög. Säkert finns det övergödda riskkapitalister och internationella konsultfirmor som gärna skulle betala dyrt för att få husera i ett nedlagt museum på Blasieholmen. Men kulturinstitutioner representerar andra, högre värden än bara kassaflöden. Det skulle kanske bli billigare att omlokalisera till fjärran förort. Men är det så vi vill förvalta våra gemensamma kulturskatter? 

Det är nu inte bara privat kapital som gör anspråk på de attraktiva innerstadslägena. Den statliga ämbetsmannabyråkratin sväller. Den lilla pärlan Medeltidsmuseet blev nyligen bortjagad från Norrbro: riksdagen ville åt lokalerna. Olika nöjes- och kulturetablissemang får träda tillbaka när departementen kräver mer plats. För dem råder inga budgetrestriktioner. Huvudstaden riskerar att bli en ”Toteninsel”, en död departementsstad, som Edward Blom konstaterar i Svenska Dagbladet (28/2).

Vad gäller Nationalmuseum och ett par andra kulturinstitutioner föll regeringen till slut till föga. Dagens system ska bort, verksamheterna inte längre frukta vräkning vid varje ny förhandling. Den ordningen borde omfatta fler museer och kulturinstitutioner i statligt förvaltade fastigheter. Det handlar trots allt om pengar som cirkulerar i samma system, i grunden ett nollsummespel. Det är inte värdigt en kulturnation att våra museer då ska sitta med Svarte Petter.

© Sydsvenskan