Det sägs ofta att århundraden egentligen inte följer enkel kronologi. Det vi i efterhand förknippar med 1600-talet följde med en bit in på 1700-talet. 1700-talet följde med en bit in på 1800-talet. Och så vidare. Utifrån det tankesättet skulle man kunna hävda att 1900-talet till sist dog i lördags med den tyske filosofen Jürgen Habermas. 

Ingen tänkare sammanfattar den europeiska erfarenheten från andra världskriget och framåt som han. Född 1929 blev Habermas satt i Hitlerjugend som barn och rekryterad till den tyska krigsmaskinen i andra världskrigets desperata slutskede. Det var erfarenheter som skulle komma att prägla hela hans antitotalitära livsgärning och hans stränga inställning till den tyska skulden för Förintelsen. 

Under 1960-talet studerade han under Theodor Adorno och Max Horkheimer och blev en del av den kritiska teori som präglade Frankfurtskolan. När han efterträdde Horkheimer som professor inleddes en karriär som blandade komplicerade och ibland svårlästa akademiska texter med offentligt tyckande och brinnande samhällsengagemang. 

Habermas var filosofen som verkade på ett marxistiskt institut men inte höll med om att världen snurrade runt klasskamp. Debattören som både kritiserade och försvarade studentuppror. Politiskt var Habermas för liberal för kommunister och för kritisk mot kapitalismen för liberaler. Han blev en slags kompromisslös medelväg, mitt i skärningspunkten för det som kanske kan kallas europeisk politisk kultur. 

Om man ska sammanfatta Habermas filosofi med ett enda ord så är det samtal. Han ansåg att själva grunden för ett fungerande demokratiskt samhälle är att vi säger vad vi menar och står för det. Att vi är autentiska, grundade och ärliga med vad vi tycker. Motsatsen ansåg han vara att använda språket som ett verktyg som kan böjas för att uppnå vilket mål som helst.  

De senaste dagarna har vi bevittnat svenska liberaler överge liberalismens främsta livsvärde, det vill säga att motarbeta högerextremism, för en minimal chans att sitta i regering. Det är svårt att tänka sig ett mer träffande exempel på politik Jürgen Habermas skulle ha förkastat. Ett samhälle bygger på överenskommelser, menade han. Överenskommelser bygger på tillit. Tillit bygger på att vi menar det vi säger.

Hur ska vi kunna komma överens om någonting alls om vi inte kan lita på att våra företrädare menar det de säger?

Habermas utgångspunkt var alltid erfarenheten från Förintelsen. Alltid kritisk mot auktoriteter och hierarkier. Alltid medveten om obalansen mellan olika röster. Alltid en strikt försvarare av att även den svagaste måste höras om ett samhälle ska fungera. Alltid för ett enat Europa byggt på starka institutioner och demokratiska principer. 

Vad ska vi ta oss till utan Habermas? Vi kan börja med att prata med varandra. Vi kan börja med att vara ärliga. 

Joakim Zander är författare och lektor vid institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet.

joakim.zander@har.lu.se

© Sydsvenskan