När jag började arbeta med marknadsföring var det inte för att jaga dashboards. Det var för att bygga något vackert. Tänka stort. Röra vid människor. Jag ville skapa berättelser som stod emot tidens tand. En sorts mystik. Svår att definiera i kod, men självklar i hjärtat.

Men något har förändrats. Så vad är det som skaver? Det är inte verktygen i sig, utan vad de gör med vårt sätt att tänka.

I dagens AI-värld pratar alla plötsligt om promptar, pipelines, ingenjörskap och prestanda. Det är inte alls oviktigt, men det räcker inte. Jag kan inte låta bli att känna: usch. För något väsentligt har gått förlorat.

Marknadsföring var aldrig tänkt att vara mekanik. Den var tänkt att vara meningsbärande. Den var en röst för idéer som ville bli hörda. Och kanske är det här, paradoxalt nog, som AI:s största gåva visar sig: att den tvingar oss tillbaka till ursprunget. Till det som inte går att programmera eller replikera. Till det som bara bor i oss människor. Nämligen viljan att säga något som har betydelse, rädslan för att inte bli förstådd och modet att ändå försöka.

Jag spelade nyligen in ett avsnitt av VD-podden där jag delade tolv insikter från några av de tänkare som format mitt sätt att se på marknadsföring. En av dem är Daniel Kahneman – psykologen som förändrade hela vårt sätt att förstå hur människor fattar beslut. Hans forskning visar det vi kanske redan har anat, men ofta glömmer: det är inte fakta som övertygar. Det är känslan.

Det låter självklart. Men hur många budskap idag bygger faktiskt på den insikten?

Vi vill gärna tro att människor agerar rationellt. Väger för och emot. Men i verkligheten är vi enklare och........

© Resumé