Härom dagen satt jag som vanligt bänkad framför SVT:s långkörare ”Husdrömmar”. Det är med lika delar fasa och fascination jag tittar, full av beundran inför den energi, det driv och den uthållighet som präglar deltagarna när renoveringsprojekten ska genomföras och drömboenden skapas. Vad de kan, och om de inte kan: vad de lär sig! De lär sig att riva ner väggar och borra sönder betonggolv, att snickra och mura, spackla, putsa och kakla. Det är mycket avundsvärt.

Men det är också helt vansinnigt hur de håller på. Omätligt mycket tid läggs på att förverkliga högtflygande idéer om vad ett boende ska vara. Allt blir så extremt. Eller? Egentligen inte. För deltagarna gör bara lite mer av det som väldigt många människor gör – eller tänker väldigt mycket på att göra: renovera, byta ut, bygga om och bygga ut, uppgradera, optimera, maximera, minimera. Och det är inte så konstigt att vi ägnar oss så mycket tid åt våra hem.

Bostaden är en statusmarkör och en manifestering av individen – det är ofrånkomligt – men den är något mycket mer än så, och något mer existentiellt: hemmet är ett slags förlängning av individen, det materialiserade mötet mellan människan och den fysiska och mentala tillvaron utanför henne själv.

Det är ett skydd mot omvärlden, en hamn att vila i, en plats där vi kan vara utan att betraktas, där tingen återförankrar oss i tid och rum, i tillhörighet och identitet. Inte nödvändigtvis så att varje bostad verkligen fyller alla de funktionerna för dem som bor där – men dessa är de underliggande idéerna som formar varje hemreportage och varje husrenoveringsprogram, alltså den kollektiva föreställningen om hemmet.

Men jag tror att berättelsen om hemmet fyller ytterligare en roll, att den kommer med en outtalad men ännu djupare förväntan: hemmet är en helgedom. Heliga rum är till för att stilla oron i och runt människan och få henne att vända sig mot det eviga. Det finns ju fortfarande gott om kyrkor runtom i vårt land men de allra flesta människor besöker dem numera bara sporadiskt: en konsert någon gång, ett dop, en konfirmation, möjligen en adventsgudstjänst eller en julbön – annars inte.

Det är bara ett........

© Göteborgs-Posten