Psykisk ohälsa bland barn och unga är något som drabbar många familjer. Det är ingen nyhet att unga människor mår kasst, känner ångest och vägrar det mest självklara. Som att äta eller gå till skolan, för att nämna några vanliga exempel. Men köerna är långa och i många fall får barnen vänta bra mycket längre än de 30 dagar som vårdgarantin utlovar.

När jag växte upp hade jag en bästis som en sommar slutade att ta med sig lunch till sommarjobbet. Vi arbetade sida vid sida nästan varje dag och jag tyckte såklart det var märkligt att hon aldrig värmde mat i mikron. Men jag ville inte göra en grej av det. Så jag sa inget.

Höstterminen kom och innan jullovet låg hon inlagd på en sluten avdelning. Vår gemensamma vardag var långt borta och jag försökte hälsa på med jämna mellanrum. Ibland skrev vi brev också.

Tiden gick och hon flyttade runt mellan olika boenden och jag fortsatte att hälsa på.

Jag minns hur jag satt i olika besöksrum och såg henne tyna bort, och hur jag en gång fick följa med när hennes avdelning skulle bada i rehabbassängen som fanns i sjukhusets källare.

Kanske att jag inte sa allt som jag borde ha sagt till min kompis under de där åren, men jag var också ett barn. Nu är jag vuxen och har återigen fått se barn må skit.

Skulle jag utgå ifrån min egen bekantskapskrets är jag övertygad om att närmare hälften någon gång stått i kö för att försöka få kontakt med BUP eller UPH. Jag hör om det av vänner, på middagar, i lekparken och på jobbet. Nyheterna vimlar av dem. Nyligen hade jag en kollega som gick in i väggen efter att hennes dotter slutat gå till skolan. För hur ska du klara jobbet när ditt barn knappt stiger upp ur sängen? Det är omöjligt.

Hon överlevde, hon blev vuxen och klarade sig ur ätstörningarnas akuta elände till slut.

Hon överlevde, hon blev vuxen och klarade sig ur ätstörningarnas akuta elände till slut.

Problemet med de långa köerna hos BUP är omdebatterat och den 24 mars fattade regionfullmäktige i VGR det slutliga beslutet att införa vårdval i barn- och ungdomspsykiatrin. Vilket betyder att privata vårdgivare kommer att kunna ansöka om att få bedriva BUP-verksamhet på samma ekonomiska villkor som den regiondrivna vården.

Oppositionen (M, KD, L, C och SD) röstade igenom förslaget med argumentet att ökad konkurrens och fler aktörer är det enda sättet att korta de långa köerna. Medan den rödgröna ledningen i Göteborg varit starkt kritiska och menat att det riskerar att dränera den offentliga vården på personal och försvåra samverkan med skola och socialtjänst.

Vart vill jag komma då, att psykisk ohälsa är ett elände? Ja.

Att köerna är för långa? Ja. Psykisk ohälsa är livsfarligt oavsett om det handlar om ett barn eller en vuxen. Men när det gäller ett barn så handlar det också om ett system – familjen givetvis, men också skolan är livsviktig i ekvationen.

Här fungerar inte punktinsatser, det måste finnas en samverkan mellan vård, skola och socialtjänst. Ökad konkurrens och fler aktörer kommer inte att underlätta för den offentliga vården. För att korta köerna och kunna hjälpa behövs inte fler aktörer, utan mer resurser.

Jag tänker på mina tonår och min kompis. Hon överlevde, hon blev vuxen och klarade sig ur ätstörningarnas akuta elände till slut.

Hennes familj fick hjälp. Vad hade hänt annars? Det vill jag inte ens tänka på.

Senaste nytt - Kulturdebatt

Emanuel Karlsten: Det här är ett förtroendeproblem för SR

Sanjin Pejković: Samtalet om svensk film är totalt oseriöst

Caroline Hainer: Elina Pahnke tänker fel om korkad tv

Hynek Pallas: ”Doktor Glas”-debatten blottar vår okunnighet

© Göteborgs-Posten