Påståendet att vi svenskar skulle vara ”lagom” är en dum, men seglivad myt. Tvärtom, vi är en rätt extrem blandning av tvärsäkerhet och volatilitet. Intill fanatismen övertygade om hur rätt vi har – tills vinden vänder och vi med den. Det gäller i synnerhet värderingar.

Alla var vi feminister under 00-talet, till exempel. Till och med KD yrade ett tag om etisk feminism. Och queer? Härligt och frisinnat! En regnbågsflagga i varje kommunal flaggstång! Tills någon började muttra om ”identitetspolitik” och ”woke” och alla föll honom i talet. I dag hör man knappt om annat. Translobby och hbtq-certifikat! Rena Sovjet! Stoppa indoktrineringen av våra unga!

Den migrationspolitiska generositeten – ingen älskade den som vi. Solidaritet med världens utsatta! Vårt Europa bygger inga murar! Öppna hjärtan! Sedan kom höstdagen 2015 när politiken gjorde en U-sväng och vi stängde gränserna. Sedan dess har vi dansat till helt andra toner. Ut med dem alla, gammal som ung, bristande vandel eller ej! Inte kriminell, säger du? Bevisa det!

Somliga skulle kanske kalla det här för en uppvisning i dialektiska processer. Om så, finns det få som snabbspolat sig fram genom dem som Liberalerna de senaste veckorna.

Det fanns ingen hejd på hur skadligt partiet var, hon blev hellre överkörd än att sitta i samma bil som dem

Det fanns ingen hejd på hur skadligt partiet var, hon blev hellre överkörd än att sitta i samma bil som dem

I åratal knattrade Simona Mohamsson ned emfatiska avståndstaganden från SD på Twitter. Det fanns ingen hejd på hur skadligt partiet var, hon blev hellre överkörd än att sitta i samma bil som dem, faktum var att det var SD som gjorde att hon ens engagerade sig i Folkpartiet. De röda linjerna mot partiet? Permanenta.

Trodde man. Tills de en dag inte var det längre. I stället: kramiz. Nu är Jimmie Åkesson absoluuuut inte företrädare för ett gammalt rasseparti med rötterna i den bruna myllan längre. Au contraire, han är en bästis och hedersknyffel. (En utnämning som till och med Åkesson själv tycks lite förvånad över – under presskonferensen blev hans ögon sådär klotrunda som de brukar bli när han baxnar av häpnad över järnrör och fylletwittrande, rasistiska lokalpolitiker.)

Sedan Mohamsson öppnade sin famn har därefter en sorts ihållande fågelkvitter om hur salongsfähiga SD är lagt sig över landet. I veckan dök det nya radarparet upp i en Kvartal-intervju där Mohamsson betonade hur mycket gemensamt de har. Ungefär samtidigt frågade Svenska Dagbladet henne om Sverigedemokraterna är mer likt Liberalerna än vad sossarna är. ”Det korta svaret är ja” svarade hon med sitt vanliga eftertryck.

Det var ungefär där gav jag upp hoppet om den här valrörelsen.

För hur blåsta tror man egentligen att vi är? Att det räcker med några talepunkter om ”ansvar”, ”kavla upp ärmarna” och offentligt uttryckt kamratlighet för att allt som sagts, gjorts och manifesterats genom åren ska upplösas av sig självt?

Snarare går man runt med känslan av att utsättas för en häxblandning av gaslighting, revisionism och mörkläggning. Som i de där scenerna i ”Men in black” där Will Smith och Tommy Lee Jones plockar upp en ljuspinne och raderar alla minnen ur allmänhetens hjärnor. Eller i ”Fawlty towers” där John Cleese tvingar hotellpersonalen att, för allt i världen, not mention the war.

Men tankarna leder också till den värld som skildras i ”Misantropen” som hade premiär förra helgen på Dramaten i Stockholm. Hannes Meidal och Jens Ohlin har här skrivit om Molières klassiska komedi i grunden – det är i stort sett bara titeln, versmåttet och rollfigurernas namn som är intakta.

I stället för ett franskt hov får vi möta en mycket svensk och lappkastbenägen motsvarighet. Fullkomligt marinerad i sin präktiga humanism och sitt omsorgsfulla regelverk över vad man får skämta om och inte, så att ingen alls ska råka ta anstöt. Men som bara inte kan motstå lockropen från misantropins, misstänksamhetens och ressentimentets sirener.

Och när det första steget väl har tagits går man naturligtvis all in. Ingenting är längre tabu, det är bara att vältra sig i sin avpixlade politiska inkorrekthet. Eller som en av pjäsens mer hårdföra röster uttrycker det: ”Vi säger som det är. Och därför är det som vi säger”.

Det ligger onekligen något i det där med att verklighetsuppfattningen har en tendens att forma sig efter vilka ord och berättelser vi väljer att förmedla om världen. Kanske var det därför som Liberalernas ledning, enligt DN, i veckan skickade ut ett dokument till distriktsordföranden runt om i landet.

Förtroendevalda uppmanades där i milt hotfulla ordalag att knipa näbb med sina synpunkter på regeringsfrågan i media och spara dem till ”relevanta interna sammanhang”. Endast en sanning får råda i offentligheten för liberalpartister framöver – och den är att Jimmie Åkesson och SD är en alldeles förträfflig regeringspartner. En meningsfrände, rentav.

Att en sådan åsiktskorridor upprättas av just liberaler är såklart pikant. Men det är antagligen enda vägen om man vill anpassa världen till en situation där gårdagens ställningstaganden upphävts och inte längre gäller.

En värld där det behöver vara fritt fram för ett parti att plötsligt kasta sig i famnen på sin arvfiende och påstå att de är så lika, ja, så himla lika att det är inte klokt. Och där man halvt förväntar sig att de dyker upp i varsin blågul mohawkfrisyr på nästa presskonferens.

Deppigt? Ja, men komiskt också. Om Molière levt hade han kunnat skriva något dräpande om det.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Nina Morby: Hennes polyrelation har fått USA att balla ur

Nina Morby: Så känns de nya paren i “Gift vid första ögonkastet”

Joanna Górecka: Den nya mirakeldrycken – varmt vatten

Nina Morby: Återträffen är beviset: Du ska inte hänga med ditt ex

© Göteborgs-Posten