”Förbjud fula skolor”, skränar Liberalerna. De vill lagstifta om att bara bygga vackra skolor. Gåshudsvackra faktiskt. I ett anfall av fulhetsfobi och skinpicking på rikets nylle vill man hyvla bort alla ”mörka baracker”.

Egentligen är jag inte oäven. Faktum är att jag tycker att allt som inte ser ut som Pragborgen är rätt svårsmält – och är alltså team arkitekupproret i den eviga skönhetsdebatt om fula hus och alla bedrövliga elskåp som skjuter upp i städerna och skär i ögonen.

Men just idag vill jag hissa de spyfula barackernas flaggspel.

En gång gick jag nämligen i en sån skitful tegelbarack. En mycket uppbygglig erfarenhet och – här kan jag inte understryka nog – på alla sätt och vis en fristad från gåshud.

Betänk: kulturarvet offentlig-sektor-frisyren översatt till byggnad. 1%-konst. Sladdkanaler på väggarna. Snusfläta i taket. Varenda papper laminerat i plast. Snus på plasten.

Ja, ni fattar, estetisk lumpen. Den sortens kommunala kråkslott som verkligen väcker existentiell rastlöshet. Finns det något mer sporrande? (Jag inser att man skulle kunna läsa det här som att jag blev väldigt studiemotiverad men om vi pratar betyg hittade jag, tyvärr, en träffande beskrivning av min skolprestation i en biografi om– tyvärr, som sagt – Hitler: i bästa fall medelmåttig och ensidigt begåvad. MEN alla timmar i baracken var en nyttig övning i eskapism. Enormt karaktärsdanande.)

Idag vill jag hissa de spyfula barackernas flaggspel

Idag vill jag hissa de spyfula barackernas flaggspel

Och så bör L betänka detta i sitt utspel om sminkade skolor: det verkar råda en slags skönhetsbaksmälla.

Visserligen är skönhetsdoktrinen en fixstjärna – en global fnatt som når klimax i liksminkningen, som författaren Moshtari Hilal förbryllat lyfter i essäsamlingen ”Ugliness”: Inte ens i döden får vi vara fula.

Men nu tycks det ha uppstått ett slags djup kulturell törst efter fulhet.

Vad är annars Labubu-trenden? Den fula spetstandade monsterdockan som har chockat världen med sin försäljningsframgång. Ett kroniskt slutsålt kanintroll som har avlat en svans av lika fula (och giftiga) piratkopior – Lafufu.

Italienska magasinet NSS tar upp trenden med 0,5-selfies, andra självporträtt med osmickrande ultravidvinkel. Det surras också om reverse catfishing, alltså att på Tinder eller i sociala medier medvetet visa sig som mindre attraktiv än vad man är. I stället för att smickra eller försköna sig själv online tonar man ner sitt utseende.

Inga filter, fula vinklar. Som redaktör Jenny Högström säger: Haha, ja, det kan man ju unna sig när man inte ser ut som det fjolårsgräs som just har kommit fram under snön och som blixtbelyses i marssolens obarmhärtiga sken.

Det finns en fatigue kring snygghet helt enkelt. Eller snarare kring strävan därefter. En röd flodvåg av bilder på Emma Stone, Jim Carrey och Kelly Osbourne har stökat till många flöden de senaste dagarna. Alla undrar: Vad har de gjort? Var är Kelly Osbournes kinder? Varifrån kom Jim Carreys kinder? Kan han ha gjort det här mot sig själv eller har han DÖTT och ersatts av en knölig dubbelgångare i köttmask?

Nu tycks det ha uppstått ett slags djup kulturell törst efter fulhet

Nu tycks det ha uppstått ett slags djup kulturell törst efter fulhet

Det spelar ingen roll hur många mer eller mindre självgoda Substance-filmer som görs, det bara ösregnar Picasso-fejjor, sneda av hundgörat som är bli gåshudsvacker.

Samma fatigue går att ana i den rådande – ska vi kalla det förtjusning? Jag säger skadeglädje – över influencers som nu måste ducka missiler i Dubai. Finns det inte ett pirr i rubrikerna om avdankade Love Island-deltagare med puffiga kinder som skyndar ner i skyddsrummen? Säg, kommer inte pirret från att de försörjer sig på att utge sig för att ha vackra ansikten och vackra liv?

De som redan lever i ytlighets-Mordor, det är deras slitna fillersnålar som lastas för förvrängningen i skivan.

Skönhetens imperativ är en sliten ko. Fulhetens ymnighetshorn däremot representerar något orört och oförfalskat. Som den där klövade Tabi boot från Maison Margiela – en sko som ser ut som en getfot och ändå har blivit ett statustecken. Gås.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Anna Rosenström: Rosalías otroliga show fick mig att älska galor igen

Johan Hilton: Konspirationsteorin visade sig vara sann

Jan Andersson: Snälla snälla Mello – vi har rätt att kräva mer än detta

Agnes Lidbeck: Hur långt ska man gå för att få sina barn att läsa?

© Göteborgs-Posten