Framtiden är lokal. Efter år av spaningar om hur en global monokultur kommer att lägga en våt filt över världen noterar vi det motsatta: Folk gillar det lokala. I vintras skrev jag om varför de bästa tv-serierna utgår ifrån hemkvarteren (16/2 GP) och i förra veckan visade The Economist hur allt fler nationella topplistor domineras av inhemsk kultur (11/6).

När det kommer till filmen har detta länge gällt i våra grannländer. Det är ingen slump. Den norska filmen har nått sin nuvarande position, där den uppskattas både nationellt och globalt, på grund av en bred politisk enighet om att filmen är viktig – och därför ska finansieras ordentligt.

En insikt man ser överallt numera. Utom i vår lilla galliska Tidö-by.

Efter att regering på regering visat ett alltmer haltande intresse för den svenska filmens väl och ve – ett tillstånd som på ett märkligt vis uppstått efter införandet av den statliga filmpolitiken för tio år sedan – var det kanske ingen som höll andan när en filmpolitisk proposition skulle lanseras. Vi har trots allt en kulturminister som är på ständig........

© Göteborgs-Posten