Under måndagen samlade Jon Dahl Tomasson sitt landslag i Stockholm. Efter den traditionella presskonferensen i spelarhotellets källare där en optimistisk förbundskapten vände blad kring Robin Olsen och blickade framåt (och även hann med att hugga tillbaka på kritiken från Behrang Safari) var det träning bakom presenningarna ute på Bosön.

Men ett litet skifte hade skett jämfört med VM-kvalet september. Då blev ungdomarna som samlats för att kolla in Alexander Isak, Viktor Gyökeres och de andra stjärnorna bortkörda från en kulle där de kunde spana in på fyra spelare, nu fick de komma in bakom avspärrningarna och kolla in rehabträningen som alltid inleder samlingen. Det är ingen taktik och långt i från hela laget, men alltid något.

Någon öppen träning lär det inte bli under Jon Dahl Tomasson i närtid. Han har sin syn på att det är enda vägen till framgång och tar därmed svensk landslagsfotboll in i den moderna fotbollen. Vilket jag skrev om senast Sverige VM-kvalade. Fortfarande förstår jag inte hur den svenska fotbollsfamiljen kan stå bakom detta skifte.

Efter det har svensk landslagsfotboll lagt sig själv i brygga efter ett chockartat uppträdande i Pristina och allvaret är större än stängda eller öppna träningar. Ett tredje missat mästerskap i rad har inte hänt sedan 1980-talet (då det gick tolv år mellan Sveriges deltagande i VM 1978 och VM 1990) och då var pengarna och effekterna inte i närheten av de som gäller på 20-talet.

En fördel med det utsatta läget är att alla vet förutsättningarna inför de fyra sista kvalmatcherna för svensk del. Fyra raka svenska segrar och då blir det en rejäl fest i november över en plats i VM 2026 för svensk fotboll. Första uppdraget är obesegrade Schweiz på fredag inför en utsåld nationalarena. Det är kanske svårt att tro på om man ser till hur Sverige uppträdde i september.

Klart att Jon Dahl Tomasson måste vara optimist. Om inte han, vem skulle då vara det? Klart att han måste få spelarna att tro på modellen och att det är möjligt. Framför allt........

© fotbollskanalen