Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 12.50

Pogromen sjunde oktober var de fängslades hat mot de fria. Hörde mördarna i Gaza musiken som de fria dansade i öknen – dunk, dunk, dunkandet som signalerade frihet, lycka, kärlek?

Hamas kan inte existera utan palestinsk förtvivlan och frustration. Det fanns hopp en gång. I den första intifadans ursinne och stenkastning, när Hamas fortfarande bara var en religiös hjälporganisation, fanns hopp. Jag skrev om det då för över 30 år sedan, om moralen i resningen. Aldrig hörde jag några antisemitiska kommentarer. Då. Striden gällde jord och frihet, den var politisk och nationell, inte etnisk och nationalistisk.

Osloöverenskommelsen 1993 gav också hopp. Ledaren Arafat återvände från exilen till palestinsk jord. Israelerna lämnade Gaza som blev världens största fängelse men fortsatte sin expansion på Västbanken. 16 år........

© Aftonbladet