Många annars reflekterande bekanta fnyser när man för Argentinas president Javier Mileis namn på tal. De ser motorsågar, inte alltför skönklingande rocksång och allmänna tokigheter framför sig.

Men det är att göra både honom och sig själv en otjänst. Efter att ha tillbringat några dagar i Argentina med politiker och ekonomer men också “vanligt folk” är bilden en annan, hoppfull och optimistisk, inte minst bland unga.

Skälet till att etablissemanget, inte minst media, i alla länder fnyser åt Milei artikulerades väldigt väl av en av de vi träffade:

“Väljarna tar Milei på allvar men inte bokstavligt, medierna och etablissemanget tar honom bokstavligt men inte på allvar. Och det är därför de blir så överraskade varje gång han vinner ett val.” Detsamma skulle kunna sägas om Mileis närmaste allierade Donald Trump.

100 år av ekonomisk vanskötsel

En förutsättning för Mileis väg till makten är Argentinas 100-åriga ekonomiska vanskötsel, där särskilt Peronistpartiet spelat en central roll. Få länder har fallit från så hög höjd till så låga bottnar.

1910 var Argentinas BNP per capita i nivå med USA:s och Västeuropas, idag har den fallit till 34% av västländernas. Socialistiska experiment har blandats med en även med sydamerikanska mått mätt omfattande korruption, protektionism, exporttullar, inflation på uppemot 200%, och en skenande statsskuld.

Dessutom har gissningsvis uppemot 50% av den arbetsföra befolkningen sysselsättning i den svarta sektorn på vilket sätt man kan undvika drakonisk arbetsmarknadslagstiftning och höga sociala avgifter.

På 1930-talet slog Argentina in på en protektionistisk väg med höga importtullar vilket skapade en ineffektiv inhemsk industri. Efter andra världskriget initierade den karismatiske Juan Peron ett ambitiöst socialistiskt experiment med en omfattande välfärdsstat finansierad av höga skatter och omfattande exporttullar på jordbruk.

Att samtidigt köra intäkterna i botten samtidigt som man maximerade statens kostnader blev en giftig cocktail.

Peron avsattes av militären 1955 men det var svårt att demontera det klientsystem som hade skapats med bidragsberoende, fackföreningar och partitrogna.

Det går att dra paralleller till Chile som var i en liknande situation på 1970-talet med över 500% inflation och en protektionistisk politik.

När militärjuntan tog makten vid en statskupp 1973 hade man ingen ekonomisk politik. I landet fanns dock många ekonomer utbildade i Chicago under Milton Friedman. Dessa så kallade Chicago Boys hade ett färdigt program för att få ordning på ekonomin vilket passade juntan som hand i handske.

Effekten blev anslående, Chile blev ett ekonomiskt föregångsland i Sydamerika och gick från att ha samma BNP per capita som Argentina 1970 till en som idag är dubbelt så hög som grannlandets.

Likheterna mellan Argentinas nya väg och Chiles på 1970-talet är avsevärda: inflationsbekämpning, budgetdisciplin, avregleringar och frihandel.

Mileis politik börjar ge resultat

På alla dessa punkter har Milei hittills levererat: inflationen har gått från 200% till cirka 30%, man har vänt till ett litet men dock budgetöverskott på cirka 10 miljarder USD, avregleringarna pågår i en sällan skådad takt och de flesta importtullarna har avvecklats. Exporttullarna på jordbruk håller också på att avvecklas så snabbt som statskassan tillåter.

Argentinas befolkning kommer att behöva göra stora uppoffringar på kort sikt för att få det bättre på lång sikt vilket kan vara svårt att sälja in. Än så länge har argentinarna haft tålamod och gav Mileis koalition förnyat förtroende vid mellanvalsåret i höstas, sannolikt i vetskapen om att det gamla systemet nått vägs ände.

Så vad kommer att hända framåt?

På kort sikt lär avskaffandet av importtullar göra att flera stora företag inom exempelvis textil- och tillverkningsindustrier mer eller mindre slås ut vilket kommer att leda till ökad arbetslöshet. På lite längre sikt kan man räkna med nya jobb inom ett antal industrier till exempel inom jordbrukssektorn liksom gruv- och olje-/gassektorerna där ett stort antal handels- och utvinningshinder tagits bort.

Detta bör underlätta utvinning av några av världens största skifferolje/-gasreserver. Kommer detta igång lär även byggindustrin få sig ett rejält uppsving.

Miljarderna som kan lyfta ekonomin

Finanssektorn kan också bli en viktig motor om landet om ekonomin stabiliseras. Bankernas utlåning i Argentina är i princip obefintlig (vilket är rimligt vid 200% inflation). Dessutom beräknas att hushållen har hela 250 miljarder amerikanska dollar i kontanter utanför banksystemet, vilka naturligtvis vore ett fantastiskt smörjmedel om de kom in i Argentinas ekonomi igen.

Sanningen att säga är Mileis politiska reformer den enda vägen framåt om landet skall komma ur sin dödsspiral av inflation och ekonomisk tillbakagång. Förhoppningsvis, för Argentinas skull, kommer projektet att lyckas.

“Välfärd utan tillväxt krossas”

Argentinas haveri skickar också en viktig signal till Sverige och andra europeiska länder som ofta tar sin framgång för given: en välfärdsstat utan tillväxt krossas under sina bördor.

Tillväxt skapas inte av staten utan av framgångsrika företag, däremot kan staten undanröja hinder för tillväxt som regleringar, byråkrati, tullar och missriktade skatter.

Även om detta, långsamt, börjar gå upp för EU gör Sverige en hel del rätt just nu där de flesta partier har fokus på tillväxt, billig energi och slåss för den frihandel som varit en hörnpelare i att bygga Sverige starkt. En bra regering skall i första hand se till att inte ställa sig mellan goda förutsättningar och framgång.

Staffan Salén är företagare och styrelseordförande för Salénia AB

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.

© Affärsvärlden