Kärnkraften är numera billig på andra platser än i västvärlden.

Sydkorea inledde bygget av kärnkraftverket Saeul 4 den 20 september 2018, och verket förväntas tas i drift senare i år. Det har en kapacitet på 1340 megawatt och kommer producera mer än tio terawattimmar el per år.

Med en byggkostnad på uppskattningsvis trettio miljarder svenska kronor blir enhetskostnaden för el omkring 50 öre per kilowattimme (kWh) med vanliga antaganden.

Detta innebär att Saeul 4 blir världens billigaste nya fossilfria och planerbara elproduktion. Men dessa låga prisnivåer är i själva verket vanliga utanför västvärlden.

Att åstadkomma något liknande i Europa betraktas i dag som närmast otänkbart. Vi lyckas inte längre med stora byggprojekt på det sätt som andra delar av världen gör.

Vi har förlorat tron på oss själva. Ett symptom på västvärldens förfall.

Det verkar som att det enda vi i dag klarar av är att gå till Elgiganten och köpa färdiga platt-TV-apparater från Kina – eftersom vi inte längre förmår bygga saker själva. Samma tendens ser vi inom väderberoende energi, där Kina dominerar värdekedjan.

Det finns säkert många förklaringar till varför kärnkraftsutbyggnad är betydligt dyrare i Europa än i Sydkorea. Kanske det viktigaste är att de koreanska reglerings- och byggprocesserna är betydligt mer effektiva.

Västlig kärnkraft är i dag lika dyr och ineffektiv som Nasas raketer i början av 2000-talet. Nasa gick över till en mer specialiserad arbetsstyrka, massproduktion av komponenter samt standardisering och förenkling av design – något som reducerade kostnaderna med en faktor tio.

Frågan är alltså inte om det är möjligt att lyckas – frågan är om vi är intresserade av att förstå vad som krävs. Precis som med raketer är kärnkraft en teknologi där råmaterialen är billiga, vilket innebär att det närmast är en naturlag att den kan bli billig om vi bygger den effektivt.

Det saknas inte exempel på misstag vid västligt byggda kärnkraftverk i modern tid. Många har medfört betydande tids- och kostnadsöverskridanden.

Medan reaktorer globalt byggs på sex till åtta år har västliga kärnkraftverk dragit ut på tiden och tagit femton till tjugo år att bygga.

På grund av överreglering och byråkratisk tröghet under byggprocesserna har man tvingats bygga om flera komponenter längs vägen.

Att regleringarna skiljer sig åt mellan olika europeiska länder innebär att många kärnkraftverk som hittills byggts har varit de första i sitt slag. Det har ännu inte varit möjligt att bygga en standardreaktor, på det sätt som görs utanför västvärlden.

Det som av de flesta betraktas som västvärldens förfall kan av andra ses som en framgångsrecept. Tysklands tidigare miljöminister för Die Grünen, Jürgen Trittin, ger en talande inblick i den smutsiga “ändamålet helgar medlen”-taktiken mot kärnkraft – rättfärdigad av att målet anses ädelt.

Trittin sade i en intervju 2022:

”Vi visste att vi inte kunde förhindra kärnkraft enbart genom gatuprotester. Därför försökte vi inom regeringarna … göra kärnkraftverk olönsamma genom att höja säkerhetsstandarderna.”

Orimlig riskhantering

Ett konkret och ofta citerat exempel på ett kostnadsdrivande västligt krav är kravet på extra inneslutning för att hantera läckage och upprätthålla integriteten vid externa händelser.

Allt detta är typisk “dyrt arbete” i kärnkraft: mycket civilt byggnadsarbete, strikta toleranser och kvalitetskrav.

Om den primära inneslutningen redan är mycket robust och systemet redan har redundans kan en extra barriär ge mindre riskreduktion per krona än andra åtgärder.

Detta är kärnan i riskinformerad och proportionerlig säkerhetsutveckling: inte att åtgärden saknar effekt, utan att det kan vara ett dyrt sätt att uppnå den sista marginella riskreduktionen utan nämnvärd nytta i förhållande till kostnaden.

Sådana exempel förklarar varför västvärlden har blivit experter på regleringsdrivna kostnadsökningar. Genom att ständigt ställa allt mer absurda krav säkerställer vi att kärnkraften blir dyrare och dyrare med tiden.

Ändrade krav leder till ändrad reaktordesign, och vi kommer aldrig att kunna upprepa bygget av en reaktor vi redan har byggt.

Vi lär oss aldrig, eftersom vi hela tiden tvingas bygga något helt nytt. Fortsätter vi i denna onda spiral är det en garanti för att aldrig lyckas.

Regler behöver harmoniseras

Regeringen med närings- och energiminister Ebba Busch (kd) möter en uppförsbacke i form av alla regler och byråkrati som ålagts kärnkraften.

Men samtidigt har Sydkorea visat vad som är möjligt.

Det som krävs är politisk vilja att reformera regleringarna, harmonisera regler mellan länder och göra upp med det arv av aktivism som satt kärnkraften i bojor.

Annars lämnar vi fältet fritt för de länder som redan har förstått hur det görs.

Jonas Kristiansen Nøland, professor i energikonvertering vid Norges Teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU).

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Omställningen är en myt – fossil energi fortsätter att växa i världen

Svenska forskare har fel – havsbaserad vindkraft blir dyrare med tiden

Elekrifieringen är en myt – Sverige och Europa avelektrifieras

© Affärsvärlden