I maj 2019 framträdde Morrissey i ”The tonight show” med en For Britain-pin. Tilltaget chockade många. Det numera nedlagda högerextrema partiet drev en tydlig islamofobisk linje, där Storbritanniens problem skylldes på landets muslimska invånare. Vad hade hänt med den magre, bleke stjärnan från 1980-talets The Smiths?

Inte mycket skulle det visa sig. I en intervju på sin blogg, publicerad redan ett år tidigare, förklarar Morrissey att han stödjer For Britain för att de är emot halal-slakt. Det värsta uttrycket för rasism är i själva verket att vi äter djur. Hade djuren talat engelska skulle ingen ha gjort det. Han anser det därför vara likställt med att äta srilankeser.

Fyra dagar senare skriver han ett blogginlägg för att förtydliga. Han föraktar rasism. Han föraktar fascism. ”Jag skulle göra vad som helst för mina muslimska vänner, och de skulle göra vad som helst för mig.” Sedan uppmanar han återigen sina följare att ge For Britain ”en chans”.

Det är meningslöst att spekulera i huruvida Morrissey ”är” rasist. Klart är att han under ett par års tid uttalade stöd för ett högerextremt parti. Samtidigt säger han sig aldrig ha röstat och att det enda som skulle få honom att göra det är om det fanns ett parti som ville förbjuda samtliga slakthus, halal eller ej.

Jag tror att det i dessa fall inte handlar om politik, utan snarare om Morrissey själv

Jag tror att det i dessa fall inte handlar om politik, utan snarare om Morrissey själv

Det är också helt i linje med hur jag uppfattar honom efter att ha följt honom noggrant i ett kvarts sekel. Den enda politiska fråga som engagerar honom är djurrätt, och det till den grad att mänskligheten stundtals blir irrelevant. Som när han sa att terrordådet på Utöya inte var något i jämförelse med vad som sker på McDonald’s varje dag.

Men hur ska man då förklara låtar som ”Margaret on the guillotine” (1988), där han önskar livet ur Thatcher med sådan emfas att det ledde till en polisinsats. Eller ”This is not your country” (1997) om The troubles på Nordirland, där Morrissey tydligt tar ställning mot den brittiska staten och för katolikerna.

För att inte tala om alla sånger som mer eller mindre tydligt handlar om homosexuellas rättigheter. Vackrast av dem är väl ”The boy with the thorn in his side” (1985). Jag tror att det i dessa fall inte handlar om politik, utan snarare om Morrissey själv: en irländsk katolik från arbetarklassens Manchester med diffus sexuell läggning.

Samma antiintellektuella (och i mitt tycke mycket destruktiva) logik kan också användas för att förstå hans stöd för For Britain. Partiet leddes av Anne Marie Waters som är irländsk, lesbisk och vegan. Det vill säga allt Morrissey identifierar sig med och tycker om.

För två veckor sedan kom nya skivan ”Make-up is a lie”. Den fick negativ kritik i såväl svensk som brittisk press. Men minst hälften av låtarna på den är bra. Något som inte har hänt med en Morrissey-skiva på 22 eller kanske till och med 29 år.

Tvärtom verkar han för en gångs skull vara på gott humör, med inslag av viss kärlekstörstande självkritik

Tvärtom verkar han för en gångs skull vara på gott humör, med inslag av viss kärlekstörstande självkritik

Jag har också svårt att finna att texterna uttrycker det ressentiment som både Daniel Claeson (GP, 9/3) och Andres Lokko (SvD, 6/3) beskriver i sina recensioner. Tvärtom verkar han för en gångs skull vara på gott humör, med inslag av viss kärlekstörstande självkritik.

”Lester Bangs” är till exempel en varm hyllning till den legendariske musikjournalisten som fick en ung Morrissey att upptäcka Roxy music och New York dolls. Rader som ”I lean, and you are leaned upon / when all my youth went so wrong” blir förstås också en påminnelse till fansen om vad andra – till exempel Morrissey – har gjort för dem.

Ja, redan på öppningsspåret ”You’re right, it’s time” finns en hjärtskärande försiktig inbjudan från sångaren: ”I wanna let somebody love me / if they can.”

Med det sagt skulle han inte få min röst i ett val.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Johan Hilton: Har Simona Mohamsson fått en bugg i systemet?

Johan Lindqvist: Musikforskningen har fel – åldern spelar ingen roll

Johan Hilton: Ingen bryr sig om kulturkanon – allra minst SD

Nina Morby: ”Hans sexsyn är rena preventivmedlet”

© Göteborgs-Posten