Få saker signalerar kommunalt mindervärdeskomplex lika tydligt som när politiker talar om behovet av att sätta den egna staden ”på kartan” med hjälp av höga märkesbyggnader. En stad med självförtroende vet redan att den finns. Den vet vad den är, vilka kvaliteter den har och hur de kan tas tillvara och utvecklas.

En stad med dålig självkänsla sneglar mot andra metropoler och drar slutsatsen att även den måste få en egen glasobelisk för att räknas. I värsta fall förstör den på vägen de värden som redan gjorde staden attraktiv, men som dess egna företrädare inte längre förmår uppfatta.

Under många år gav Göteborg intryck av att vara en sådan stad. Varje nytt prestigeprojekt tycktes syfta till att bevisa att staden var större, modernare och mer internationell än vad omgivningen hade förstått. Botemedlet hette höghus, hotellkomplex, evenemangsstråk och arenor, gärna i former som hade något daterat över sig redan när de ritades.

Storstadskomplexet går ofta hand i hand med drömmen om New York City. Men det märkliga är att man nästan alltid väljer fel sak att imitera. Det är inte skyskraporna som gör Manhattan till Manhattan, utan gaturutnätet, tätheten, funktionsblandningen och närvaron av människor i bottenvåningarna.

En stad med dålig självkänsla sneglar mot andra metropoler och drar slutsatsen att även den måste få en egen glasobelisk för att räknas.

En stad med dålig självkänsla sneglar mot andra metropoler och drar slutsatsen att även den måste få en egen glasobelisk för att räknas.

En ensam hög byggnad skapar ingen stad. I fel sammanhang bryter den skalan, dränerar gatan på liv och lämnar efter sig skuggor, blåst och tomma mellanrum.

Det var länge dit Göteborg tycktes vara på väg. Det man ville visa upp för världen var........

© Göteborgs-Posten