Frölunda torg ställer inte ett enda krav på någon. Egentligen är det en oansenlig plats, ett helt vanligt torg med ett avlångt köpcentrum och en stor grön skylt.

Nu fyller torget, som det kallas i folkmun, 60 år och denna avlägsna plats gör mig ovanligt högtidlig. Jag vill påstå att den bär på något speciellt, som inte är helt lätt att sätta fingret på.

Olof Palme, som då var infrastrukturminister, invigde köpcentrumet år 1966, kort innan miljonprogramsprojektet omkring Frölunda drog igång. Redan då garanterades det, på sedvanligt vis, att det här är en plats som ska göra det bättre för invånarna, för samhället i stort.

Köpcentrumet, som en gång i tiden var Europas största, präglas fortfarande av samma expansiva och storskaliga idéutveckling. Idag tar svulstiga ord som “kvartersstad”, “blandstad”, “urban” och "attraktiv miljö" vid och avlöser varandra en efter en i de olika framtidsvisionerna som Göteborgs stad slänger ur sig.

Jag har försökt berätta för mina vänner om den speciella plats där jag har tillbringat en stor del av min uppväxt, men när de själva besökt platsen får de alltid en smärre chock.

Deras hjärnor kan inte riktigt processa det faktum att så mycket yta kan ha så lite innehåll. För andra vänner är det ångestdämpande. Man liksom försvinner på Frölunda torg. Här behöver man inte vara intressant. En bit av miljonprogrammets filosofi genomsyrar varje yta. Man löses upp bland de höga transparenta glasväggarna i butikerna och får lov att vara en i mängden, till och med helt anonym.

Den stora modernistiska........

© Göteborgs-Posten