Netflix har gjort en tv-serie om Trustorhärvan och jag sitter och förargar mig över alla mina missade möjligheter. Inte för miljonkuppen. Jag har tyvärr aldrig haft chansen att missa möjligheten att svindla mig till några hundra miljoner. Men jag är beredd att utsätta mig för risken bara för att visa min goda moral.

Nej, min grämelse är gammal och överspelad och handlar snarare om min heder som yrkesman på en tidningsredaktion.

Jag var en gång mannen som missade en intervju med en av Trustormännen.

Han fanns där, vänligen redo att besvara alla mina frågor, och jag trasslade till det.

Det är tyvärr ingen engångsföreteelse.

”Kan jag ringa upp dig om tre och en halv minut?”

”Kan jag ringa upp dig om tre och en halv minut?”

Under mina trettio år på Göteborgs-Posten och andra tidningar har jag haft en sällsam otur med nyheter. De har kommit flygande som stekta gråsparvar men jag har hållit truten (jag håller med om att det är en olyckligt vald metafor, med både sparvar och trutar, men det kan inte hjälpas).

År 2004 råkade jag till exempel besöka ett midsommarfirande på södra Manhattan. Arrangören hade förutskickat en ”svensk midsommarfest”. Kalaset sponsrades av kända svenska företag. I dörren stod en naken kvinna med brösten målade i svenska flaggans färger. Det var gyttjebrottning och vodka. Några år senare grävde Expressen fram vittnesmål från midsommarfesten. Det var att vackert stycke grävande journalistik........

© Göteborgs-Posten