Häromdagen fastslog GP att vi medelålders figurer är experter på vår egen musik.

Vi var förresten experter redan när vi var unga. Vi sjuttiotalister är verkligen en gyllene generation.

Naturligtvis spelade vi i rockband. Vi höll till i ombyggda sparkcykelförråd och skyddsrum med skumplats och äggkartonger i taket. Ibland blev vi osams med varandra och ville byta band.

När man ville byta band gick man till Bengans skivbutik på Stigbergstorget. I entrén satt en mossgrön anslagstavla med hundratals lappar. Varje lapp var nederst uppklippt i centimetertjocka fransar med telefonnummer. Man ryckte en frans och fick med sig telefonnumret till någon gitarrist i Järnbrott. Därmed hade man bytt band och fick spela hos Unga Örnar.

Men det mest spännande med lapparna var den lilla listan över ”influenser”. Det var en skenbart oskyldig uppräkning av band som så att säga räknades.

Det kunde stå: Influenser: Europe, Bon Jovi.

Det kunde också stå Influenser: Yes och Pink Floyd.

Men det var också alldeles självklart att det inte kunde stå: Influenser Europe och Yes. Det var i själva verket en orimlig kombination. Den som inte förstod det var i själva verket djupt olämplig inte blott som musiker, utan även – rentav – som människa.

Det var mycket allvarligt och mycket obegripligt.

För egen del vistades jag i en mörk sidogrupp där ingen hjälp var att påräkna. Jag spelade tenorsaxofon. När saxofonister efterfrågades var listan över influenser mer intrikat. En saxofon kan låta på så många sätt i vår herres hage. Om Bruce Springsteen åberopades var det förstås meningen att saxofonisten skulle låta som Clarence Clemons i E Street Band. Om Level 42 stått för inspirationen var förebilden Krys Mach. Allra svårast var Madness. Deras saxofonist Lee Thompson lät vettlös. Det fanns ingen möjlighet att det var meningen att han skulle låta så.

Jag minns att vi nådde den punkt där vi inte längre kunde mötas som människor.

Jag minns att vi nådde den punkt där vi inte längre kunde mötas som människor.

Därtill fanns budskap mellan raderna. De som hos Bengans på Stigbergstorget angav Madness om influens kunde dessutom antas vilja ha en saxofonist som kände varm sympati för husockupanter på Andra Långgatan.

Detta var inte bara en fråga om milda smakpreferenser. Det var smakfrågor som var så viktiga att de närmade sig ideologi och därmed också politik och livsåskådning i vidaste bemärkelse.

Och hur skulle man göra med dem som ville låta som Orup, vars saxofonist Johan Stengård hade branschens bästa growl, men som också framträdde oroväckande ofta i kyrkor. Ty kristna musikanter hörde till en egen kvotgrupp som behövde urskiljas för att det inte skulle bli problem med den rebelliska framtoningen. Vid denna identifikation användes vissa knep (till exempel det faktum att alla basister som kunde läsa noter var kristna).

Man stod på Bengans och rev de små lapparna och ringde till slut någon trummis i Hovås eller Grevegården och stod sedan i ett nytt sparkcykelförråd och spelade ”Proud Mary” och allting var mycket allvarligt och mycket obegripligt.

Vi var sjuttiotaliser. Det är klart att en sådan gyllene generation med tiden kommer att bli expert på sin egen musik.

Emellertid har vi börjat slappna. Vi är inte längre riktigt ideologiskt fasta.

Jag minns en natt i början av 1990-talet. Vi var tre unga än som diskuterade när Beatles var bäst.

Frågan var: Lät Beatles bäst före eller efter ”Revolver”.

Det var en lång vinternatt. Det var ett upptrissat och förbittrat och söndertrasande gräl.

Jag minns allting mycket väl. Jag minns hur vi satt grupperade runt ett litet bord med öl och salta pinnar i en källare på Studentkåren. Jag minns att vi nådde den punkt där vi inte längre kunde mötas som människor. Konflikten var alltför djup. Det var omöjligt att tänka sig en fortsatt vänskap med någon som hade en så grotesk uppfattning om Beatles. Sprickan var oåterkallelig. Vänskapen var över.

Jag minns svärtan och sårigheten i grälet.

Jag minns verkligen allting.

Det enda jag inte minns är vilken åsikt jag hyste.

Det är idag fullständigt obekant för mig om jag tyckte Beatles var bättre eller sämre före eller efter ”Revolver”.

Jag lyssnar fortfarande Beatles. Det mesta är bra.

Man är 55 år. Det är skönt att inte längre vara så arg. Det är skönt att allting har lugnat ner sig.

Men jag känner också en dov saknad. Något har gått förlorat.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Detta är min stora upptäckt om svensk historia

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

John Brovik: Hyland skickades till den sensationella fyrplatsen

Den gamla staden ligger under Gamlestan

Sara Kadefors: Jag har ont i fötterna (och jag vägrar att lyda ortopeden)

Kristian Wedel: Detta är min stora upptäckt om svensk historia

© Göteborgs-Posten