Det fanns en tid när alla göteborgare visste vad en nagelapa var.

I mitten av 1990-talet skrev jag en liten guidebok om Göteborg och under arbetets gång hände det att äldre och vänligt intresserade kolleger på Göteborgs-Postens redaktion frågade hur jag tänkte lägga upp ”kapitlet om varven”. De såg klentrogna och vilsna ut när jag sade att jag inte skrev något sådant kapitel. Men jag har all förståelse för hur de resonerade. Göteborg var ju Varvsstaden. Det var en identitet lika djupt rotad som fotboll och vitsar – egentligen djupare, definitivt äldre.

Och det hade ju gått så otroligt snabbt utför.

Så sent som 1971– enligt några källor, viss oklarhet råder – hade Göteborg varit världens största skeppsbyggarstad med ett sjösatt tonnage på över två miljoner ton. År 1975 slog Eriksberg sitt sista världsrekord: ”Svealand” på 280 000 dödviktston var världens största torrlastfartyg.

Bara några år senare, i början av 1980-talet, låg allt i ruiner. Ömkliga rester av de tre storvarven – Götaverken, Eriksberg och Lindholmen – låg på kommersiell lit de parade i det statliga bolaget Svenska Varv. Redan Svenska varvs grundläggande syfte var beklämmande: man skulle i ett slags ordnat återtåg avveckla den svenska varvsindustrin.

Bolagen skivades som limpor.

Och nej, jag tänker inte ge mig in i spekulationerna om orsakerna till kraschen – osund sydkoreansk konkurrens, oansvariga ägare, oansvarigt fack eller dåliga politiker. Den diskussionen kommer att fortsätta så länge någon är i livet och jag har mer än en gång fått ducka i telefon.

I dag – år 2026 – är det kanske äntligen dags att skriva det där kapitlet om varven, nu när göteborgarnas personliga minnen börjar blekna.

De tre storvarven på Hisingen hade alla sina rötter i mitten av 1800-talet. De hade lite olika profil, var emellanåt bittra fiender, men oftast hyggligt sportsliga konkurrenter.

Ibland var de ytterst nära fallrepet, så att det krävdes lite ägarskiften, bokföringsknep – och ibland troligen lätt ljusskygga kartellbildningar – för att klara skivan. Kanske kan man betrakta det som en tidig Göteborgsanda.

Varven var självklara medelpunkter i den nymornade industristaden Göteborg, som växte med en så häpnadsväckande hastighet under andra halvan av 1800-talet.

Lindholmen var först ute........

© Göteborgs-Posten