Detta är en dum historia. Men den måste berättas eftersom jag misstänker att den döljer en sanning. Denna sanning är förborgad för mig, men läsarna är kanske klokare.

Det serverades julbord på restaurang i Göteborg veckan före jul. Vi fördes dit i båt. Älven låg svart runt stäven. Hisingen och Masthugget framträdde med tusentals lampor under en svart himmel och mitt i allting syntes lastbilskaravanen vid färjeterminalerna. Vädret var rustikt: regn, blåst.

Halva skeppslasten bestod av lätt berusade civilekonomer.

Vi skulle begå julbordet i en historisk miljö, med välvda tak. Gästernas hälsades välkomna av en rufsig man i karolineruniform.

Civilekonomerna stod snällt i kö och beställde sina Mellerudspilsner och de fylldes alla av den inre fröjd som fyller alla svenskar som betraktar en av arbetsgivaren bekostad anhopning av ägghalvor, gubbröra, hovmästarsås, viltpastejer, vörtbröd, skinka, konjaksmedvurst, senapssill, gravlax, revbensspjäll, Janssons frestelse, prinskorvar, potäter, ischoklad, pepparkakor och risalamalta.

Det enda som saknades var lutfisken.

Göteborgarna åt som om deras sista stund var kommen.

Många av dem bar jultröjor – detta plagg som väl någon gång uppfanns av en kall och julhatande ironiker på en reklambyrå i London. Det är renar och tomtar och granar och........

© Göteborgs-Posten