Valrörelsen är i full gång och behovet av såväl vetenskaplig som normativ genomlysning av politiska påståenden och anspråk är skriande. Är de politiska lösningar som föreslås baserade på sund vetenskap? Vilka principer uttrycker de, och stämmer de överens med vad väljarna uppfattar som ett önskvärt samhälle?

En fungerande demokrati kräver en levande samhällsdebatt, och forskare bör i hög grad medverka till att hålla den levande. Den typ av granskning som behövs för att genomskåda och bedöma konsekvenserna av förd och föreslagen politik kräver såväl belästa journalister som forskare med relevant expertis och förmåga att förmedla denna. Forskare har i regel längre perspektiv och har ägnat mer tid åt sina områden, som i gengäld är snävare än de kunskaper som journalister vanligtvis besitter.

Så varför är det så ont om forskare i samhällsdebatten? Varför är det en handfull experter som återkommer och inte sällan förmåtts sträcka sin expertis tunn för att reflektera dagsaktualiteter? Många som arbetar i samhällsrelevanta fält drar sig för att uttala sig, trots att de har viktiga perspektiv att lyfta.

Det finns två huvudsakliga förklaringar till detta, och de överlappar mer än vad vi nog vanligtvis föreställer oss. Den första är att forskare inte hinner, eftersom de är överlastade med andra mer prioriterade uppgifter. Den andra är att när de deltar, riskerar de att drabbas av påhopp och trakasserier, och att få sin expertis underminerad så väl utifrån som inifrån akademin.

Forskare har fullt upp med de arbetsuppgifter som de meriterar sig genom, vilket krävs för att hålla sig kvar inom den alltmer konkurrenspräglade akademin där många sitter på osäkra anställningar och tar på sig för mycket för att visa sig dugliga.

Varför är det så ont om forskare i samhällsdebatten?

Varför är det så ont om forskare i samhällsdebatten?

Vi har visserligen ett........

© Göteborgs-Posten