Jag skulle också välja hunden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Häromdagen blev min hund attackerad i en hundrastgård. Min jycke hängde som en trasa i labradorens käft, han ylade och jag skrek. Jag försökte slita loss honom, men huggtänderna satt som häftklämmor i nacken.

Till slut slog jag angriparen på nosen. Jag tänkte på min son. På att jag skulle förlora min arm. På min man.

Jag fick ut hunden ur gården samtidigt som labradoren fortsatte attackera de jyckar som var kvar. Ägaren, en man i militärkängor och kamouflagebyxor, jagade i kapp sin best och knytnävade honom. Med van hand, det syntes, det var inte första gången den doggen fick stryk. Mannen slog och slog och jag filmade alltihop.

Två timmar hos veterinären och 4 750 kronor senare kontaktar jag mannen med den psykiskt kvaddade labben, som säger att jag bara försöker lura honom på pengar. Jag svarar att jag ska polisanmäla honom för djurplågeri (vilket jag också gjort).

Samma kväll ser jag Skavlan & Sverige. Influencern Alexandra Nilsson säger, att om det börjar brinna skulle hon rädda sina hundar framför barn hon inte känner.

Naturligtvis har hon mordhotats för detta, men jag är rädd att jag skulle göra samma sak. Jag älskar min hund mer än jag bryr mig om barn jag inte vet nåt om.

En grabb i min trappuppgång på en tidigare adress ställde alltid en massa frågor. Vad heter du? Vart ska du? Varför har du läppstift? Han hade för vana att blockera entrédörren och letade igenom mina matkassar när jag vittjade brevfacket. Jag är inte säker på jag jag skulle räddat honom framför min jycke om det var skarpt läge.

Men vad vet man? Få människor har ju hamnat i en sån akut situation att man måste välja. Och sitter inte våra reaktionsmönster och kanske även prioriteringar djupt i människans utvecklingsmateria?

P O Enquist sa en gång att han sörjde sin hund mer än sin morsa. Man måste själv ha haft en jycke för att fatta det där.

När jag berättar min historia om hundrastgården bemöts jag av en överdrivet spelat empati av alla som aldrig haft hund, fram tills jag säger att mannen inte pratade svenska (påstod han). Då lystrar man.

Mannens företag, som var frontat på pickupen, verkar vara en penningtvätt. När jag ringde honom på hans kontantkortstelefon var han så arrogant och skamlös att jag till slut bad honom gå och fucka sig själv.

Vi kan kalla det för ett ”Jimmie-moment” från helvetet. Ut med gangsterpacket, tänkte jag. Jag var och är fortfarnade så förbannad att tfingrarna slinter på tangenteran.

Förr fick jag dödshot för att jag anser att fler än lintottar och grisfärgade har rätt att bo i Sverige. Det tycker jag fortfarande, men nu lär jag väl få dödshot för det här.

Det är helt okej. Bara ni lämnar min hund ifred.

© Aftonbladet