Hur står det egentligen till med amerikansk ekonomi? Är den verkligen så mycket starkare än EU:s? Lyssnar man till självspäkande europeiska ekonomer kan det låta så. Liksom om man hörde Donald Trumps hallucinationer i hans State of the union-tal härom natten.

Men så förhåller det sig inte. Och Trump själv är i full färd med att eliminera de faktorer som gjort USA rikt: öppenheten, frihandeln, landets attraktivitet för världens ledande forskare.

Bakslaget i Högsta domstolen var väntat och brutalt. Trumps tullar är olagliga. Det öppnar för intressanta återkrav i världens mest processglada land. 

Trump ger sig dock inte. De generella tullarna höjs tvärtom till 15 procent under den tid Trump alltjämt kan fortsätta att missbruka presidentmakten. Därtill inbillar han sig att tullintäkter ska kunna ersätta inkomstskatter, trots ett gap på 800 miljarder dollar bara under de senaste fyra månaderna och trots en statsskuld på 120 procent av bnp.

Studier av vem som hittills har fått betala Trumps tullar bekräftar vad ekonomer hela tiden har hävdat: de amerikanska konsumenterna, inte de utländska företagen. Runt 90 procent av tullkostnaderna har vältrats över på amerikanerna själva i form av högre priser. 

Så lycka till med den skatteväxlingen: USA:s rikaste blir ännu rikare, vanliga hushåll får det allt tuffare medan budgetunderskotten växer.

Hur är det då med framgångarna?  Av bnp-siffrorna att döma har USA skenat iväg från Europa. Njae, konstaterar ekonomipristagaren, amerikanen Paul Krugman. Statistiken leder vilse – i vart fall om man vill förstå hur folk har det. I ett inlägg på Substack granskar han skillnaderna i ekonomisk utveckling. Sett till köpkraft – ”vad f-n man får för pengarna” – har USA och EU under de senaste 20 åren i stort sett följts åt.

Skillnaderna i bnp beror främst på hur ekonomin är sammansatt. USA har en stor techsektor, där produktiviteten varit hög. Detta har gett avtryck i bnp men också lett till sänkta relativpriser. Borde då inte EU avundas techsektorn och dess framgångar? Inte nödvändigtvis, menar Krugman. Europa slipper techmiljardärer som Musk, Zuckerberg, Thiel och Bezos och deras monstruöst destruktiva inflytande på politiken. Deras hatmånglande, konfliktskapande algoritmer förgiftar dock samtalet hos alla.

Under Trumps första presidentperiod försökte många beslutsfattare övervintra galenskaperna för att sedan kunna återgå till det normala. Nu törs ingen längre avvakta. Handelsflöden leds om, samarbeten avslutas, nya allianser sluts. Och under tiden flyttar Kina fram sina positioner.

Förändringar tar tid, är sedan svåra att backa. Om 20 år kommer effekterna av Trumps haverier synas tydligt i statistiken; när tullarna slagit igenom i inflation, när USA inte längre kan leva högt på dollarn som världsvaluta och när utländska investerare slutat att stoppa in pengar i amerikanska statspapper. Det är processer som redan pågår. Därför finns det skäl för amerikaner redan nu att stämma in i sina politikers älsklingsfras – fast som en desperat vädjan, en bön:

© Sydsvenskan