På förekommen anledning. Låt oss prata om Franz von Papen, den ärkekonservativa politiker som var rikskansler i Tyskland juni till november 1932 och sedan vice rikskansler under Hitlers regering från januari 1933 till augusti 1934.

von Papen beredde vägen för Hitlers maktövertagande, trodde sig  kunna kontrollera den lille korpralen och uppkomlingen, som han förmodligen betraktade med ett aristokratiskt nedlåtande förakt. Vi vet hur det gick. 

Hitler var demokratiskt vald, men tappade i valet i november 1932 hela 4 procentenheter eller två miljoner väljare. Utan von Papens och de konservativas aktiva stöd hade Hitler inte tagit plats i regeringen. Väl där såg han till att det snart inte fanns någon demokrati längre.

“Vi vet”, skriver filosofiprofessorn och demokratidebattören Åsa Wikforss i DN (8/4), “att populister sällan lockar en majoritet av väljarna och att vägen till makten därför går via samarbete med de traditionella partierna.”

Historien är full av nyttiga idioter. Historien är också full av människor som ser vad det är för skrot och korn de har att hantera, men som med berått mod låter ont ske för att de själva tror sig tjäna på det.

Demokratier är generellt ganska dåliga på att försvara sig mot dem som vill dem illa. 

77 miljoner amerikaner röstade fram Donald Trump trots att de visste exakt vad han gick för, trots försöken till statskupp vid Kapitolium och trots att han har varit förbluffande tydlig med vad han vill göra. Ändå blev han omvald. Och nu står även många MAGA-anhängare med gapande munnar inför en president som twittrar i versaler, hotar att bomba andra länder tillbaka till stenåldern, kryper för diktatorer och spottar på internationella institutioner som EU, FN, WTO och Nato. Det har gått fort utför. USA betecknas av statsvetarna inte längre som en liberal demokrati.

När man efter Simona Mohamssons vänslande med Jimmie Åkesson inte trodde att den moraliska kollapsen i svensk politik kunde bli större, poserade Ulf Kristersson med Sverigedemokraternas partiordföranden och lovade framtida ministerposter. 

Ulf Kristersson är beredd till allt så länge han får fortsätta som statsminister. Och Jimmie Åkesson har väntat många år på inbjudan. Med tanke på att SD redan får i stort sett allt partiet pekar på – tonårsutvisningar, anonyma vittnen, retroaktiva lagar – utan att ingå i regeringen, kan man undra varför det är så viktigt att få passerkort till Rosenbad. Hur ser den fortsatta agendan ut? Utnämningsmakten? Kontroll över domstolarna? Public service och den fria pressen?

Ulf Kristersson är inte von Papen. Och ytterligare partier behövs för en ny Tidöregering, även om SD:s folkutbyte i Liberalerna nu pågår för fullt. Men moderatledarens smak för makten har visat sig starkare än hans etiska kompass. Det är illavarslande nog.

“Det finns ingen evidens för att samtidens demokratier går under eftersom människor oroar sig för mycket för att demokratin är hotad”, skriver Åsa Wikforss. “Däremot finns det gott om exempel på demokratier som gått under för att man inte tagit hoten på tillräckligt allvar.”

Så låt oss tala om von Papen.

© Sydsvenskan