Så blev de sex – vildarna i riksdagen. Några kastades ut av sitt parti, andra valde själva att lämna det. Oavsett vilket är den tillvaro som väntar vilden föga tilltalande, låt vara att den ekonomiska ersättningen är generös och arbetsbördan lätt. Ty utan en utskottsplats och utan det ekonomiska stöd som ledamöterna är berättigade har vilden inga möjligheter att utföra något vettigt i riksdagen. 

Utfryst av sina forna kamrater och utan politisk makt är det som väntar vilden mest att likna vid en ensam ökenvandring. Med ett undantag. Amineh Kakabaveh, tidigare Vänsterpartiet. Hennes röst var avgörande för den socialdemokratiska regeringen beroende på maktförhållanden i riksdagen. 

Likväl upprörs allmänheten varje gång de påminns om att vildarna får sitta kvar i riksdagen och leva gott på sitt arvode – de uppfattas ju ha svikit sitt parti och sina väljare. Borde de inte istället tvingas lämna sitt uppdrag?

Det är lätt att känna sympati för denna uppfattning men det finns en annan sida av saken som gör den mera svårbedömd. Den handlar om ledamotens ställning. Redan i utgångsläget är denne starkt beroende av sin partiledare, och måste en vilde lämna riksdagen blir beroendet totalt. Ty finner partiet att en ledamot beter sig på ett, ur partiets synvinkel, olämpligt sätt kostar det inte partiet något att peta ledamoten och ersätta denne med en som partiet gillar bättre. 

Olämpligt handlar ofta om att gå emot partilinjen. Självfallet ska den följas, men den är inte alltid känd när valet sker, än mindre när kandidatförsäkran undertecknas. Nya frågor dyker upp under mandatperioden. Medlemskapet i Nato som exempel. Det händer också att partiledaren byter uppfattning under mandatperioden, som var fallet när Centerpartiet under Maud Olofssons ledarskap gav upp sitt kärnkraftsmotstånd. 

Ska de folkvalda kunna gå emot partilinjen i sådana frågor? I teorin ja men i praktiken nej om regeln är sådan att vilden måste lämna sin plats i riksdagen. För varför skulle en ledamot ta strid med sin ledare om hon med detta får stämpeln på sig som vilde med allt vad det innebär? En sådan ordning underminerar också systemet med valkretsarnas nomineringsrätt. En person som valkretsen och/eller väljarna gillar kan partiledningen bli kvitt genom göra den till vilde 

De som anser att ledamöterna inte ska vara helt i händerna på sin partiledare bör alltså ställa sig bakom vår nuvarande ordning beträffande vildens öde. Förutom att den gör det möjligt för en ledamot att höja sin röst utan risk att förlora sitt uppdrag tvingar den partiledningen till viss hövlighet gentemot sin riksdagsgrupp, ty en förlorad ledamot är en förlorad röst i kammaren vilket kan vara dyrt för partiet.

Det är med andra ord för att begränsa partiernas makt och som vilden inte ska tvingas ut ur riksdagen. För att inte avvikarnas röster helt ska tystna.  Inte för att erbjuda vilden en behaglig tillvaro i maktens högborg.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och tidigare riksdagsledamot för Moderaterna.

anne-marie.palsson@nek.lu.se

© Sydsvenskan