För hundra år sedan stod svensk form i en brytningstid. Hantverkets tradition möttes av industrins nya maskiner, det nationella av den internationella modernismen, det handgjorda av det massproducerade. Av den spänningen föddes något som en brittisk kritiker döpte till Swedish Grace. Inte en stil som valde sida, utan en hållning som lät de motstridiga krafterna mötas och ändå behålla lätthet, proportion, återhållsamhet. Det vackra uppstod inte trots spänningen. Det uppstod ur den.

Jag tänker ofta på det begreppet nu, för vi står i en egen brytningstid. Maskinen är tillbaka, fast den här gången skriver, ritar och föreslår. Och samtalet om den fastnar i samma falska motsättning som för hundra år sedan. Antingen omfamnar vi tekniken helt, eller så försvarar vi hantverket mot den. Antingen eller.

Men........

© Resumé