År 1839 presenterade Daguerre sin uppfinning för världen: en maskin som kunde fånga verkligheten exakt som den såg ut, och porträttmålarna förlorade sina jobb över en natt. Konstvärlden drabbades av panik. Alla visste att det var kört, att det mänskliga ögat aldrig kunde tävla med maskinens precision, att konsten som vi kände den var färdig.

Trettiofem år senare ställde Monet ut sina nymfeor. Van Gogh målade himlar som brann av känslor ingen kamera kunde registrera. Och Hilma af Klint, som själv ägde en kamera och visste exakt vad den förmådde, drog den enda logiska slutsatsen: om maskinen kan avbilda allt synligt finns bara en sak kvar att göra: måla det osynliga.

Kameran dödade inte konsten. Kameran tvingade konsten att bli det den alltid borde ha varit.

Vi är där igen. Jag möter marknadsförare varje vecka som har tappat tron på sitt eget värde. AI skriver copy snabbare, designar annonser billigare, analyserar data med en precision vi aldrig når. Allt detta är sant och fullständigt irrelevant för frågan om vår framtid.

Jag har sagt detta ofta........

© Resumé