När vården räddar liv på detta vis är det sällan till synes dramatiskt. En räcka händer, hjärnor och hjärtan följer väl inövade och utarbetade rutiner. Vi som utför dessa små länkar i en händelsekedja är sällan i samma rum, ibland har vi aldrig träffats. Vart och ett av dessa steg är litet och ofta en vardaglig rutinhändelse. Vi följer väl upptrampade stigar men behöver kunna improvisera och individualisera utifrån person och situation. För mottagaren av vården eller behandlingen kan det vara en livsomvälvande händelse.  

För drygt hundra år sedan kom insulinet, vilket blev ett livräddande paradigmskifte. 

Då var en tonårspojke i Toronto döende i den icke behandlingsbara sjukdomen typ 1-diabetes. Pojken var den förste att få ett läkemedel som ännu inte fått något namn, det kallades bara extrakt. Som så ofta i forskningen började det med ett misslyckande, den första dosen hade ingen effekt. Forskarna återvände till labbet och förbättrade extraktet.  Pojken fick en andra dos och återvände till livet. Nyheten om det livräddande insulinet spred sig med en löpelds hastighet över världen.

Den pojke som var världens första insulinbehandlade person avled dock redan som ung man. Idag vet vi att varje barn som sätts in på insulinbehandling kan förväntas leva ett långt och gott liv. Det bygger på små stegvisa förbättringar av den hundraåriga insulinbehandlingen. Men ärligt talat, läser man rapporter från 1920-talet, är det slående mycket av det som vi tror är moderniteter som redan då var........

© NA