Poeten, författaren och essäisten Henrik Karlsson och hans fru flyttade till Bormholm 2020 för att kunna hemskola sina barn. Det är ju förbjudet i Sverige men tillåtet i Danmark.

I danska Weekendavisen intervjuas Karlsson om familjens val och hans egen syn på utbildning. Hans resonemang tänder en sån där blixtbelysning som gör att man återigen slås av hur absurt det hela är, det institutionaliserade arrangemanget kring barns uppväxt: Från och med 1,5 års ålder tillbringar så gott som alla barn åtta till tio timmar i grupper med 20 till 30 jämnåriga barn, vallade och vägledda av pedagoger och lärare.

Tillsammans med sina jämnåriga ska de lära sig i princip samma saker i ungefär samma takt. Vi sjunger individens lov samtidigt som vårt utbildningssystem utgår från att alla individer har samma kapacitet och förutsättningar. Så besynnerligt.

Men skolan är så självklar i vårt kollektiva medvetande, en grundbult i vårt demokratiska samhällsbygge, att ingen ifrågasätter dess vara som institution och obligatorisk vistelseplats.

Är det då det bästa stället att lära sig matematik och engelska, fysik och historia på? För många, ja, men när man talar med föräldrar från andra länder som hemskolar sina barn får man alltid höra att det går väldigt fort att uppnå målen; sedan kan barnen fördjupa sig i det som intresserar dem – eller bara ha mer tid att leka.

Barnen som hemskolas blir av naturliga skäl mer självständiga. De slipper den ständiga oron över det sociala samspelet som nästan alltid resulterar i en hierarki de måste förhålla sig till. Många får utstå kränkande behandling, dag ut och dag in, år efter år. Lite och irriterande eller mycket och fullständigt förödande.

Det moderna Sverige vilar på en egalitär ideologi. Det finns faktiskt ingen idé som går djupare eller som omfattas av fler. ”Likvärdig vård” och ”lika möjligheter” är politikens högsta och ädlaste syfte – fast ingen riktigt vet vad det betyder.

Det är inte konstigt: Sverige var en gång mycket ojämlikt. Politiska reformer jämnade ut livsvillkoren och skapade en större jämlikhet. Men bland annat på grund av de senaste femtio årens migrationspolitik är Sverige återigen ett samhälle som präglas av djupa klyftor, en ojämlikhet som nu huvudsakligen löper längs etniska linjer.

Och politikens egalitära vindar blåser därför med stormstyrka: Fromma förhoppningar om att väletablerade medelklassmedborgare ska vilja köpa nybyggda bostadsrätter i utanförskapsområden, blandas med förslag på obligatorisk förskola från tre års ålder.

Jag förstår att hemskolning är det sista någon enda politiker tänker på just nu. Det finns en reell risk att de barn som verkligen behöver skolan skulle hållas hemma av föräldrar som vill isolera sina barn från det svenska samhället.

Men skälet är också egalitärt: möjligheten att låta särbegåvade barn med ambitiösa föräldrar slita sig loss ur ”lika-möjligheter-skolan” och uppnå helt andra nivåer av kunskap och kompetenser, finns inte på dagordningen. Vill man hemskola sina barn får man alltså flytta till Danmark eller annat närliggande land som tillåter detta.

I det egalitära skolsystemet ligger det huvudsakliga fokuset på att hjälpa de svagaste barnen att få godkänt. De starka barnen klarar sig alltid ändå, tycks tanken vara. De får kanske en lite mer avancerad mattebok som de kan försöka räkna i, men sällan någon undervisning anpassad efter deras nivå. De uppmuntras inte att tränga in i idéerna bakom fenomen som möter i historia, religion och samhällskunskap.

Konstnärligt begåvade barn förses inte med de verktyg de skulle kunna använda för att öva upp till exempel förmågan att teckna. Det finns ingen strategi för att ta tillvara dessa barns driv, nyfikenhet och kognitiva kapacitet.

Politiker kan tala om att fler svenskar bör få nobelpris – men det är bara prat. Ansvaret för individanpassningen faller helt och hållet på de enskilda lärarna som i teorin förväntas möta alla barn på deras nivå, men i praktiken har mer än fullt upp med att hålla ordning och stötta dem som riskerar att få underkänt.

Återstår bara resignation inför denna kollektivistiska utbildningskoloss? Det tror jag ändå inte. Henrik Karlsson nämner två tänkbara åtgärder för ökad individualisering. Det ena är att skapa undervisningsgrupper på tvärs av ålder.

Det är en schematekniskt enkel åtgärd som skulle gynna de kognitivt svagaste barnen minst lika mycket som de begåvade. För känslan av att inte förstå lika snabbt som de andra, att aldrig hinna med i tempot och att alltid ligga efter, är förödande för självkänslan och lusten att lära!

Det andra är AI-verktyg, program som kan anpassa sig efter barnets nivå, utmana och ge precis lagom hjälp för att barnet ska kunna ta till sig kunskap och utveckla sitt tänkande. Det ligger kanske ett par år i framtiden, men det är hög tid att föra in detta perspektiv på lärarutbildningen.

”Digitalisering” innebär i dag ofta bara att barnen ska leta information på anvisade hemsidor i stället för i böcker, att instuderingsfrågorna finns på lärplattformen i stället för på papper, och att de förväntas skriva sina uppgifter på datorn i stället för med penna i en skrivbok. Det är ingen kvalitativ uppgradering av undervisningen, sannolikt tvärtom. Men AI skulle, rätt använt, kunna ge vetgiriga barn mer kunskap och väl anpassade utmaningar.

Vi behöver också, som regeringen faktiskt föreslår, ta bort den hårda gränsen för godkänt, så att barn som är svaga i de teoretiska ämnena kan få lära sig i sin takt och sedan ta sig in på praktiska gymnasieutbildningar – utan att först ha fått sin självkänsla nermald av systemet.

Därtill borde föräldrar till hemmasittande barn få tillstånd och stöd att åtminstone periodvis ge undervisning själva. Svåra neuropsykiatriska diagnoser eller långvarig mobbning kan vara skäl. Ibland misslyckas skolan, då måste det finnas ventiler.

Det är egentligen inga stora förändringar som krävs. Man borde inte behöva flytta till Bornholm.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Adam Cwejman: Regimen i Iran förstår bara styrka

Håkan Boström: Samhället måste sluta ta det säkra före det osäkra

Per-Ola Olsson: Stoppa hot – inte möten

Naomi Abramowicz: Samhället fortsätter att svika könsstympande flickor

© Göteborgs-Posten