När DN var Sveriges åsiktspolis
Med spänning öppnar jag litteraturvetaren Johan Lundbergs bok ”Rikslikaren: Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till idag” (Timbro, 2026). Det är, som titeln antyder, en skildring av de ideologiska paradigm som har präglat DN:s rapportering och opinionsbildning under 60 år. Men det är också en bild av Sverige och av framväxten av ett osunt debattklimat som påminde mer om spanska inkvisitionen än om ett fritt och luftigt åsiktstorg.
Boken börjar i motsättningen mellan chefredaktören Herbert Tingsten och hans efterträdare Olof Lagercrantz. Det är där radikalismen föds, kan man nog säga. I skiftet mellan dem förbyts försvaret av den fria världen till en socialistisk kritik av de liberala demokratierna. Från och med 1960-talet riktas kritiken allt oftare inåt, och väst beskrivs som patriarkalt, kapitalistiskt, kolonialistiskt och en i grunden förtryckande konstruktion.
När järnridån rämnar känns de gångna decenniernas relativisering av världens kommunistiska diktaturer inte längre helt fräsch, och Dagens Nyheter vänder så att säga blad – men utan någon större självrannsakan, och radikalismen sitter därför kvar i väggarna.
Lundberg gör en rad nedslag och beskriver noggrant hur tidningens nyhetsredaktion ofta har satt journalistiska ideal som opartiskhet och konsekvensneutralitet åt sidan och silat ämnen och vinklar genom ett tjockt ideologiskt filter, understödd av tidningens kultur- och ledarredaktioner.
Skeendena som skärskådas är bland annat rapporteringen kring dokumentärfilmaren Gellert Tamas kampanj, liksom hans egna texter i DN, om de påstått apatiska flyktingbarnen (från 2006 och flera år framåt), avslöjandet av det skånska romregistret (2013), massövergreppen i Köln nyårsnatten 2015, och analyserna som följde där det sades att det som förenade gärningsmännen inte var etnicitet eller kultur, utan att de var män, att alla kvinnor utsattes för ungefär samma saker hela tiden. Turerna kring de liknande och märkligt nertystade händelserna i Kungsträdgården i augusti 2015 skildras, liksom rapporteringen om terrordåd i Sverige och Europa under 2010-talet – samt de ständigt påföljande uppmaningarna om att inte låta sig skrämmas.
Stor plats ges förstås åt flyktingkrisen. Tidningen var under de där höstmånaderna 2015........
