Jag står och vill så gärna le naturligt, men leendet jag får fram känns fejkat och fejk är det sista jag vill leverera. Varför blir det så här?

Fiaskot sker på bokmässan där jag träffar snälla människor som säger snälla saker. Jag känner genuin tacksamhet och vill visa min uppskattning med ett varmt leende. Ska det vara så svårt? Tydligen. Jag förflyttas till en plats långt bort där jag kan betrakta mig själv utifrån, ser en lallande fåne med en blick som är skrämmande intensiv, i det närmaste galen, och – framförallt – med ett leende så krampaktigt att det gör ont att titta på.

   Till saken hör att jag är paniskt rädd för att uppfattas som nonchalant. Man har ju träffat några riktigt dryga författare genom åren, sett dem häcka vid olika signeringsbord. Sett hur de på sin höjd kastar en slö blick på personen på andra sidan bordet, som precis genomlevt en evighetslång kö för att få deras signatur – och ändå inte ens bjuder på ett leende. Det där är inte jag. Jag är tacksam och det ska signaleras.

Det står en ny person framför mig och säger vänliga saker. Jag känner mig........

© Göteborgs-Posten