Alla har nånting och jag har ont i fötterna. Fotortopeden ser förstående på mig och håller med om att det är illa. Men han säger – trots att det är hans jobb – att man helst inte ska operera i fötter. Han visar en bild på ett fotskelett och hur mycket man skulle behöva skära, ”här, och här, och här också … och det kanske inte blir bättre ändå”. Det kan bli sämre, säger han och klickar upp en hemsida med ”ortopediska skor”. ”Testa såna här istället!” Jag ryggar tillbaka när jag exponeras för dessa gummibåtsliknande varelser till ”skor”. Det kan ju inte vara sant. Han kan väl inte mena …? Menar han att jag…?

Jag tittar demonstrativt bort och frågar om det inte finns nåt annat man kan göra. Snälla, snälla doktorn, säg att det finns nåt annat än såna där skor? Javisst, säger han. Det finns ”övningar”. Jag sjunker djupare ner i stolen medan han visar några. Jag dör tråkdöden på en sekund. Vadå börja bak foten hela tiden? Vadå tåhävningar och sträcka vaden varje timma i tio minuter? Är du inte klok? Are you out of your fucking mind?

Han säger att jag ska gå till en fysioterapeut och få fler övningar. Jag håller käft, för han skulle aldrig tro mig om jag berättade att för mig spelar det ingen roll hur många övningar........

© Göteborgs-Posten