Jag tänker ofta på pojken i Hitta Nemo-handduken. Januari 2017, Belgrad. Han var kanske tio år gammal. Han satt i snön, med sandaler på fötterna och den tecknade fisken över ryggen. Pojken var från Afghanistan. Handduken för liten för att värma honom. Han höll händerna mot en öppen eld av bråte och plast. Lukten stickande. Kylan brutal. Det var inget symboliskt med situationen. Inget som behövde tolkas. Ett barn frös.

Jag åkte första gången till Balkanrutten i oktober 2015 för att finnas till hands för alla flyktingar som försökte ta sig till Europa. Då var det Belgrad och människor som kom via Bulgarien, Ungern, Turkiet.

Sedan dess har jag återvänt, gång på gång. Ibland ensam, oftast med vänner. Norra Serbien. Vojvodinaområdet. Bosnien. Samma platser, nya människor. Samma berättelser, nya ansikten. Under åren har hundratals, om inte tusentals människor skänkt pengar till vårt initiativ, byggt på privata donationer. Små summor, större summor. Lite över 900 000 kronor på nio resor. Det låter mycket. Tillräckligt för att köpa mat, skor, jackor, bussbiljetter. Tillräckligt för att göra skillnad i stunden.

För relativt små summor går det att göra lite skillnad. 2017 kunde vi med omkring 30 000 kronor säkra en måltid om dagen för cirka 1 000 personer i Belgrad under en hel månad. 2023 använde vi 30 000 kronor för att finansiera matutdelning till 500 personer i två månader via en liten organisation i norra Serbien. Mediciner, mat, skor, träningsbyxor, jackor, strumpor, vantar, och allt däremellan har vi handlat på plats och med hjälp av........

© Göteborgs-Posten