Nyheten om Marjane Satrapis bortgång kommer som en fullständig chock, luften slås ur lungorna. Men när andnöden lagt sig, följer en reaktion som förvånar med sin tyngd. En märklig, nästan orimlig känsla av övergivenhet.

Hur beskriver man den tomhet som uppstår när en stor röst tystnar?

En okuvlig källa till mod placerad utanför min egen kropp. Inte ett avlägset konstnärskap, med serieromanen från 2000-2003 och senare filmen ”Persepolis” blev Satrapi en integrerad, aktiv kompass att kalibrera blicken efter.

Persepolis är för mig den definitiva protestbibeln, en bok för de till synes små, men monumentala motståndshandlingarna.

Satrapi föddes 1969 i Rasht i Iran. Redan som barn var hennes walkman ett vapen mot den nyinrättade moralpolisen i Teheran. Smugglade Iron Maiden-kassetter, jeansjackan med punkpins och röda sneakers blev hennes tysta krigsförklaring på Teherans gator – där ofattbart modiga iranier utför liknande motståndshandlingar just i detta nu.

Genom olydnad punkterade hon tyrannernas skräckvälde och avslöjade dem för vad de är: löjliga, korrumperade nickedockor.

En okuvlig källa till mod placerad utanför min egen kropp.

En okuvlig källa till mod placerad utanför min egen kropp.

En av mina favoritpassager belyser just........

© Göteborgs-Posten