Till en början idkade vi byteshandel. Skulle man köpa en häst fick man betala med två och en halv ko. Man fick slakta en hel ko och dela på den, men då var den inte längre lika mycket värd som en levande ko. Beroende på problemen med levande och döda kor gick man över till flätade korgar. En ko var värd tvåhundra flätade korgar.

Men även det var en smula opraktiskt så man uppfann pengarna. (I Kina och Turkiet på 600-talet före Kristus.) Om man köpte en häst fick man betala med femtiofem riksdaler silvermynt, som var värda sin vikt i silver. Och daler silvermynt fanns även som kopparmynt (!) och var värda sin vikt i koppar. Det kunde bli tungt. 10 daler silvermynt i koppar vägde 19,7 kilo. Otympligt.

När Sverige införde en guldmyntfot betydde det att man kunde växla in sina kronor och ören mot guld hos Riksbanken. Men det systemet avskaffades 1931. Sedan dess har alltså pengar egentligen inte varit värda någonting. De funkar ändå. Det är någon slags överenskommelse vi har.

Och ingen ser numera till några pengar. Alla betalar med kort och/eller mobilen.

Att pengar har kommit ur bruk oroar Riksbanken. Kraschar nätet så kan vi inte betala för oss och svälter ihjäl. Rekommendationen är att ha några tusen i kontanter i mindre valörer om någonting elakartat skulle hända. Tar man ut tusen kronor från Bankomaten får man ut två femhundringar. Sedan får man köpa något billigt kontant med en femhundring för att få hundralappar. Tjugokronorssedlar finns bara inte i Bankomaten. Det är ganska komplicerat att göra som man blir tillsagd.

Världens miljardärer har blivit fler och rikare. (Sedan 2002 har ägandet för den rikaste hundradelen av Sveriges samlade förmögenhet ökat från 18 till 42 procent.) Men pengarna i sig själva har försvunnit. Man kan fråga sig om det finns ett samband: ju mindre fysiska pengar desto rikare miljardärer. Ingen behöver trava upp tiotusenkronorssedlar på bordet om hen skall köpa AB Volvo idag. Hen bara swishar alltihop.

Har man pengar så har man åtminstone inga pengabekymmer, har man dem inte har man en allt överskuggande svårighet och alla de andra problemen krymper i storlek.

Jag minns min första avlöning från Pååls bageri. Den kom i ett litet avlångt kuvert med en flik på vilken man kunde hälla ut slantarna. Att pilla ut sedlarna var svårare. Man kände sig omåttligt rik.

Ty i kuvertet låg det två hundralappar och några tior och en femkronorssedel. Den var brun och pryddes av en bild av Gustav VI Adolf på framsidan, tiokronorssedlarna var grå och hade Gustav Vasa i en medaljong till vänster på framsidan – det fanns en medaljong till höger också – men den var tom?

De fysiska pengarna begynte dö ut redan på 60-talet. Då började man med checkar.

De fysiska pengarna begynte dö ut redan på 60-talet. Då började man med checkar.

Hundralapparna var stora och kvadratiska och var utsmyckade med en sittande Moder Svea och med texten Sveriges Riksbank i en slags sjögångsmönster. Nere i vänstra hörnet stod det 100 i rött. Hundralappen såg imponerande ut, den verkade vara värd minst hundra kronor.

Men hur tänkte de när de gjorde tiokronorssedeln någon gång år 1939 och utformade den med tom medaljong?

”– Vi kan ha Gustav Vasa i medaljongen till vänster och så kan vi ha, ja, vadå till höger? – Lätt, vad som helst; blommande syrener, en nordsvensk häst, norrsken, ett gråtande barn, en kärve. – Norrsken verkar för norrländskt, jag skulle hellre vilja ha ett ålagille. – Ett ålagille skulle ju se ut som vilken fest som helst. – Okej, en kärve då, då. – Ofantligt trist. Kom med något bättre. – Ett gråtande barn. Alla i Sverige har tavlor med gråtande barn. – Det är ju tragiskt att ha gråtande barn på pengar. – Hitta på något bättre. – En örn, majestätiskt! – Örnar är besmittade numera, väldigt politiska. – Ja, men vad? – Vi tar ingenting, så får de tänka litegrann. – Och vad skulle en tom medaljong betyda? – Att pengar är intiga. Att livet självt är tomt. Vi har ingenting att samlas kring sedan Guds död: Nietzsche. – Du är någonting på spåret. Vi tar en tom medaljong.”

Sedan de kvadratiska hundralapparnas tid har pengar blivit en abstraktion. Förr i tiden kunde man hålla i hundralappen och känna dess betydelse i händerna. Den hade man tjänat ihop, den var verklig, den kändes bra.

De fysiska pengarna begynte dö ut redan på 60-talet. Då började man med checkar.

Banken tillhandhöll ett checkhäfte och ett checkkonto. Man skrev ut checkar för allting: för ett par strumpor. Checken fick butiken sedan lösa in på banken. Dock skulle det ju tyvärr finnas täckning för checken. Det gjorde det inte alltid. Då fick man betala en straffavgift.

Nu sätts pengarna in på ens konto, de verkar knappast verkliga. Än mindre så när man gör av med dem. Man swishar och betalar med kort och mobil, och de bara försvinner, utan att man alls sett dem.

Inte konstigt då att folk tar blancolån som de besinningslöst köper upp. Och blir ruinerade eftersom de inte kopplar ihop pengar – som inte alls räcker till – med jobbet de gör.

De tror att pengar är en chimär. Men det är de inte.

Trots att man inte längre kan lösa in dem mot guld i Riksbanken.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Jag åkte hundra mil bara för att få ett nej

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

Maria Näslund: ”Det har snöat hela natten!”

Kristian Wedel: Jag har glömt vad jag hade för åsikt om Beatles

John Brovik: Hyland skickades till den sensationella fyrplatsen

Den gamla staden ligger under Gamlestan

© Göteborgs-Posten