Med modernismen gick högkulturen och populärkulturen skilda vägar. Redan på 80-talet insåg man att detta blivit en återvändsgränd. Postmodernisterna försökte hitta tillbaka till traditionen under täckmantel av ironisk distans.

När skalden Erik Axel Karlfeldt, tillika ständig sekreterare i Svenska Akademien, fördes till den sista vilan 1931 var begravningen en nationell angelägenhet. Det hela liknade närmast en kunglig begravning, med ärkebiskop Nathan Söderblom som officiant i Storkyrkan och tusentals sörjande som följde kortegen genom Stockholms gator.

Med Karlfeldt gick en epok i graven. Han var den siste av de så kallade nittiotalisterna, som verkade under en period då högkulturen och den folkliga kulturen överlappade. Det är svårt att föreställa sig att någon diktare skulle få samma ärebetygelser som Karlfeldt idag, än mindre någon akademiledamot. Finkulturens fixstjärnor var dåtidens rockstjärnor, och deras diktsamlingar såldes i tusental.

En som präglades av miljön kring Svenska Akademien under Karlfeldts egid var den unge Evert Taube, på den tiden förlovad med Albert Engströms dotter och frekvent besökare på den Gyldene Freden där Karlfeldt och Engström höll hov. Nittiotalisternas syn på konsten och högkulturen skulle komma att prägla hela Evert Taubes liv och gärning. Han föddes dock en generation för sent. När Taube debuterade som diktare och författare hade redan modernismen kopplat greppet om finkulturen.

Någon plats i Svenska Akademien blev det aldrig för Taube, som levde hela sitt liv som en nittiotalismens eftersläntrare under det modernistiska epoken. Däremot blev han folkkär på ett sätt som de modernistiska poeterna aldrig blev. Med modernismen gick nämligen finkulturen och den folkliga kulturen skilda vägar. Finkulturen var inte längre en angelägenhet........

© Göteborgs-Posten