Jag stänger alltid av samma sekund som min sambo startar sitt Playstation. Titta, en vit vägg, en död växt. Jag kan inte ens låtsas vara intresserad.

Han berättar att han skriker ut invektiv när hans ”gubbe dör”. Jag berättar för honom att det finns något som heter gamer rage. Nej, nej, svarar han och menar att han höjer rösten just för att jag inte är hemma och för att han kan göra det. Jag kastar iväg en blick som om jag svalt något beskt, han slänger en puss tillbaka.

I år är Bokmässans tema folkbildning och spel. Det ena bygger på en lång tradition av gemensamt kunskapssökande. Det andra brukar landa i att människor sitter fjättrade framför en skärm.

När jag bläddrar i programmet sköljer upplevelserna av att ha en gamer boyfriend över mig, även om han tillhör en mer sofistikerad gren än männen som beskrivs på nätet. Lana Del Rey sammanfattar det bäst i låten “Video games” om ett ensidigt kärleksförhållande. Han väljer tv-spelen framför henne, även när hon tar på sig hans favoritparfym.

Eftersom alla digitala spel är utformade efter plattformskapitalismens logik, uppstår en kamp om........

© Göteborgs-Posten