Jag förstår kanske två meningar i Isabella Nilssons replik (Expressen, 13/10) gällande Tora Anderssons debutantdagbok från Bokmässan (DN, 25/9, 26/9, 27/9). Debatten tog fart när Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist) här i GP påpekade att det tycks spela mindre roll om Anderssons diktsamling är bra, så länge den får uppmärksamhet (1/10).

Sanna Samuelsson (Aftonbladet, 3/10, 11/10) instämde, men lyfte upp bokmässodagboken eller bloggen som en ny genre på kultursidorna som inte tar hänsyn till den vanliga läsaren. Ett liknande exempel på kultursidesdagbok var Lovis Bratt Deland under Almedalsveckan. Nu gör Lykke Eder Ekman det i SvD och Jesper Strömbäck Eklund i Expressen. Samtliga skriver personfixerat, så som minnet berättar och fyller texterna med tandlösa insinuationer.

I egenskap av ung kritiker har jag några frågor. Vilka krav ställs på mig när jag får uppdrag? Förväntas jag vara lite edgy och kul snarare än kritisk och analytisk?

Bör jag anamma det här missvisande idealet för kulturjournalistik som dessutom är direktimporterat från en Stockholmsfixerad kulturvärld? För den nya kultursidesgenren verkar mest gå ut på att namndroppa sina vänner och bjuda på........

© Göteborgs-Posten