Häromdagen var jag med om en märklig upplevelse. Ska strax redogöra för den, men vill först bara lägga grunden, måla scendekoren och sätta stämningen:

Jag var på väg till mitt andra jobb, ty – tro det eller ej – jag sysslar inte enbart med att skriva kåserier för GP. Många skulle till och med kalla det mitt riktiga jobb. Så här års tar jag mig oftast dit genom att cykla, men den här dagen var jag trött i kroppen efter ett par dagar på landet.

Helgen hade gått i sågens, klyvens, spadens, räfsans och den heliga krattans tecken. Muskelgrupper som knappt längre var muskelgrupper, kött som fört en tynande tillvaro i min journalistkropp och kanske bitvis förvandlats till död vävnad hade brutalt väckts till liv. Om man med ”liv” menar den typ man förknippar med zombieskap: död men ändå levande. Ni fattar. Gubbtrött, helt enkelt. Alltså orkade jag inte cykla, det var dit jag ville komma, utan tog spårvagnen. Och nu kan själva historien börja.

Jag kliver på elvans spårvagn, spanar in ett tomt säte och styr kosan dit. På huvudet, över öronen, har jag mina hörlurar; sådana där stora, utanpå-öronen-lurar, med aktiv brusreducering. Sådana som filtrerar bort omvärldens ljud och gör att jag kan lyssna på musik, poddar eller ljudböcker på normal ljudnivå och ändå inte bli störd av medpassagerare.

Eller: de borde filtrera bort omvärldens ljud så att jag inte blir störd av medpassagerare, ska jag väl tillägga.

Framför mig på sätet sitter en kvinna i yngre medelåldern. Hon pratar högt och ljudligt. Så högt och tydligt att till och med jag, som har brusreducerande hörlurar, inte kan stänga henne ute. Hon har små airpods i sina öron och det är tydligt att hon pratar med någon i telefon. Det är ett privat samtal som behandlar ett par hon känner och hur mannen........

© Göteborgs-Posten