När ska jag behöva slippa resa mig för gamla människor på bussen?

Det är vad jag tänker då jag sitter på sextioettan från Masthugget på väg till stan.

Men det är kanske bäst att ta det från början. Målet för dagens bussfärd är att köpa en pärm till firmans bokföring. Man borde prata mer om att bakom alla peppiga floskler om entreprenörskap sitter någon på småtimmarna med krökt rygg och sorterar kvitton med bara sina egna svarta ringar under ögonen som sällskap. Men det får bli en annan gång.

Jag hade ju för all del kunnat beställa mitt kontorsmaterial via nätet och sedan gått och hämtat i närlivset i samma hus där jag bor. Men om det inte vore för dessa små expeditioner hade jag förmodligen aldrig kommit ut och skådat folk. Något som har viss betydelse för mitt yrke.

Sittande i mina egna tankar, som handlar om man kanske skulle unna sig ett hundrapack plastfickor medan man ändå håller på, märker jag plötsligt hur en äldre herre tittar på mig med en blick som säger ”res dig upp pojkvasker”.

Väluppfostrad som jag är gör jag det nästan. Men ändrar mig i sista stund.

Redan när jag fyllde fyrtio insåg jag att nu är man för ung för att få sitta kvar på sin plats på bussen men för gammal för allting annat. Sedan dess har det gått fler år än jag vill erkänna offentligt men det gäller fortfarande. Fast mer.

När ska det äntligen bli min tur att få sitta kvar med den självklara ålderns rätt? Termen ”äldre herre” är ju relativ. För en tjugoåring är jag en äldre herre. De skulle aldrig resa sig för mig.

”Flötta din bröte, jag har har kröcka vettu!”

”Flötta din bröte, jag har har kröcka vettu!”

Dessutom är den ilsket tittande personen en sådan där pigg pensionär med täckjacksväst, röda byxor och en liten hästsvans under gubbkepsen. Det luktar gåstavar, långpromenader och aktiv fritid lång väg. Han är förmodligen piggare än jag. Om hans blick säger ”res dig upp” försöker jag få min att svara ”min vänsterfot är faktiskt paj.”

Innan det hela blir obehagligt på riktigt är jag framme i Brunnsparken och reser mig upp av egen fri vilja. Jag ser det som att jag vann.

På väg hem efter uträttat ärende är bussen smockfull och jag måste stå. Inga arga blickar på flocken med ungdomar som breder ut sig hjälper. De tar ingen som helst notis om mig. Det borde finnas någon slags regel om att alla mellan 8 och 25 över huvud taget inte får sitta på bussen. Lite som åldersgränser på bio.

På pensionärsplatserna längst fram sitter ett gäng stadiga tanter parkerade. En av dem har sina kassar på sätet. Vid ett stopp kliver en mager farbror med krycka på och stapplar mödosamt fram i gången. Han stannar vid tanterna och nöjer sig inte med att blänga ilsket.

– Flötta din bröte, jag har har kröcka vettu!

Tanten med kassarna rafsar ihop dem och placerar i knät. Men hon är inte nöjd. Hon protesterar på alla ickeverbala sätt som existerar. Det suckas. Munnen snörpes. Ögon himlas. Jag visste inte att fnysningar kunde vara så uttrycksfulla.

Det är inte frågan om ung mot gammal. Utan gammal mot ännu äldre.

Jag inser att det aldrig kommer en tid då jag får sitta kvar i fred. Om den här fajten om rövutrymme kommer fortgå även i rätt ålder tar jag hellre körkort.

I höjd med Oskar Fredriks kyrka kommer en tant i 100-årsåldern på. Hon är skröpligare än en bit bröd från 50-talet. Hon ser ut att kunna upplösas i damm av en vindpust. Eftersom jag sitter närmast dörren reser jag mig och erbjuder min plats.

Det är en fråga om behov. Om du utstrålar vasalopp och pensionärsrabatt på gymmet får du stå kvar. Jag skrev att jag vill slippa resa mig för gamla på bussen. Men jag reser mig naturligtvis för JÄVLIGT gamla på bussen.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Anksmädning är tydligen en stor olympisk idrottsgren

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

Kristian Wedel: ”Stockholm är ungefär som Staffanstorp”

”Ge mig en kopp svart te med mjölk och en massa kakor, så är jag lycklig”

Kristian Wedel: Alla svenskar visste hur de skulle göra för tjugo år sedan

Sara Kadefors: Plötsligt har vi slutat att skratta

© Göteborgs-Posten