Som barn fick jag lära mig att vara sparsam. Det var nödvändigt i en familj på fyra personer som levde på en kommunaltjänstemannalön. Inget gick till spillo i onödan.

På 80-talet bar jag ofta mina tio och tretton år äldre syskons kläder från 70-talet. Eftersom jag lärt mig att ju äldre en sak var desto finare var den gjordes det med stolthet. Varje gång morsan använde sin hushållsassistent kunde hon inte låta bli att nämna hur oändligt gammal den var. Jag minns inte riktigt när vår VHS-spelare till slut fick åka till tippen. Det kan ha varit 2012. Jag hade i vilket fall flyttat hemifrån och bildat egen familj.

Märk väl att det här absolut inte är slentrianmässigt klagande över någon slags materiellt skral barndom. Tvärtom. Mina föräldrar var smarta, inte snåla. Inget väsentligt saknades. Jag åt mig mer än mätt varje dag och hade näst flest serietidningar på Hönö. Allra flest hade en klasskompis som hävdade att han hade en miljon serietidningar (samma person påstod även att han hade en egen helikopter).

Än i dag anser jag att om man skaffar en sak ska man köra skiten ur den. En pryl byts ut först när den hålls ihop........

© Göteborgs-Posten