När jag var runt nio år fick jag för mig att jag absolut ville se filmen Hajen. Den skulle visas i en av de få tillåtna tv-kanalerna och flera kompisar skulle se den. Mina föräldrar gjorde en, som det heter, annan bedömning. Förhandlingen blev intensiv, men till slut besegrades mina argument av deras vetorätt.

I en blandning av trots och uppriktig nyfikenhet gick jag till biblioteket och lånade romanen som filmen bygger på. Jag kalkylerade, korrekt som det skulle visa sig, med att mina föräldrar inte skulle hindra mig från att läsa en bok. 

Någon läsfest blev det emellertid inte. Den människoätande hajen var förvånansvärt nedtonad. Desto mer utrymme ägnades åt livskriser, halvkorrupt lokalpolitik, oro över vikande turistintäkter och sexuellt explicita skildringar av en affär mellan marinbiologen Matt Hooper och polischefen Martin........

© Göteborgs-Posten