I veckan gick en av den svenska barnkulturens verkligt stora bort. Skådespelaren, regissören och författaren Staffan Westerberg blev 92 år gammal. ”Det var det innerliga, känsligheten hos barnet som han bar med sig genom livet”, som GP Kulturs Lis Hellström Sveningson formulerade det i sin fina minnestext.

Många har skrivit mycket om anklagelserna om att han skulle ha förstört en hel generations barndom med sina säregna program. (Jag tog själv upp det när jag skrev om Westerbergs sista bok förra sommaren.) Nu är det dags att släppa det för att i stället minnas Staffan Westerberg för allt det fina, förtätade och bindgalna som präglar hans konstnärskap.

För vem, förutom, Westerberg skulle ens komma på tanken att skapa ett livsfilosofiskt drama utifrån två rimmande raggsockor? Vem skulle döpa en pjäs till ”Glada änkans röv”? Vem, förutom Westerberg, kunde få en hel vuxen publik att sitta och sjunga ”i-oo-i, oo-i-oo-i-oo” med två teskedar av vit plast i händerna?

Samtidigt är det bara att konstatera: Staffan Westerberg hade förmodligen aldrig fått chansen i dag. De märkliga, poetiska och dissonanta rösterna har fått så oändligt mycket svårare att nå fram och väljs systematiskt bort, till förmån för det mer braskande och tillgängliga.

Och det var ju just såhär det inte skulle bli. Åtminstone var det vad vi lurades att tro, vi som gjorde misstaget att lyssna på 00-talets techprofeter

Och det var ju just........

© Göteborgs-Posten