Man tror sig vara av en osentimental sort. Ändå räcker det ibland med en tv-serie för att man ska slungas trettio år tillbaka i tiden.

De senaste veckorna har jag – som många andra i min generation, antar jag – slaviskt följt SVT:s dokumentär om ZTV:s uppgång och fall. Det är en djupgående och rätt rolig skildring av ett av Jan Stenbecks myriader av medieprojekt, egentligen en parentes i svensk tv-historia.

Men som likväl skulle kunna beskrivas som ren kattmynta för oss luggslitna ironiker som shoegazeade oss fram under indie-popens 90-tal. I vanliga fall hatar jag nostalgi. Ändå har jag suttit där, tisdag efter tisdag, och myst över alla namn och program som programmet lösgjort från minnets mörker.

”Homogen”? Gud, det var ju det där pajiga magasinet för bögar och flator – det första i svensk tv! Pontus Djanaieff och sävligheten i bakfylleprogrammet ”Bacon”! Linslusarna Peter Siepens och Peter Wahlbecks postmoderna genialitet i program som ”Estrad” och ”TV für alle”!

Det vore förvisso synd att påstå att det var bättre för trettio år sedan, då kvinnliga programledare ofta förväntades vika ut sig i grabbtidningar som Slitz och Café under triumferande deviser som ”Japp, vi klär av henne också!”

Det vore förvisso synd att påstå att det var bättre för trettio år sedan, då kvinnliga programledare ofta förväntades vika ut sig i grabbtidningar som Slitz och Café under triumferande deviser som ”Japp, vi klär av henne också!”

Samt Kajsa Mellgren, då. VJ:arnas drottning, henne som vi renläriga indiehäckar gjorde dygd av att hata. Och som är ett av anmärkningsvärt få........

© Göteborgs-Posten