I höstas kom boken ”Entitled – the rise and fall of the house of York”. Den handlar om ex-prins Andrew och hans ex-hustru Sarah Ferguson och kan radikalisera vem som helst.

Jag ska inte gå så långt som att påstå att det alltid funnits något komiskt över ex-prinsen, åtminstone inte sedan bilderna av honom, Virginia Giuffre, Ghislaine Maxwell och Jeffrey Epstein publicerades.

Han har bara varit omöjlig att ta på allvar, med sin snorkiga arrogans och sina löjliga playboy-manér. När han härom året satt och stammade om att han inte kunde svettas i den famösa Emily Maitlis-intervjun såg jag mest av allt ett enfaldigt barn framför mig, någon som aldrig tidigare fått kritiska frågor och därför inte visste hur han skulle hantera dem.

Den reaktionen är säkert en monarkistisk grundreflex. Som undersåte tenderar man att bli så medberoende att man till slut är beredd att betrakta en potentiell sexbrottsling som en stackars klantskalle som dragits in i en traffickinghärva av ren obetänksamhet.

Det som utkristalliserar sig i ”Entitled” är något futtigare och äckligare.

Det som utkristalliserar sig i ”Entitled” är något futtigare och äckligare.

”Entitled” kväser dock effektivt alla sådana överslätande impulser. I sin karaktärsstudie – eller karaktärsmord, beroende på vem man frågar – tecknar historikern och författaren Andrew Lownie ett förödande porträtt av Andrew och Fergie. Här framträder de som ett par med samma moraliska stadga och konsistens som en uppblött maräng.

Visserligen har jag sett tillräckligt många Uppdrag granskning och dåliga tv-serier för att begripa att makt alltid korrumperar och att mycket vill ha mer. Men det som utkristalliserar sig i ”Entitled” är något futtigare och äckligare.

Nämligen en sorts kulturprocess i grotesk uppförstoring. Våra ständiga kapitulationer för vår egen njutningslystnad, självupptagenhet och behovstillfredsställelse. Nednötningen i ett ultra-materialistiskt samhälle och som tv-program som ”Lyxfällan” hittills kunnat bygga sisådär sjuhundra säsonger på. Because I’m worth it-sjukan.

Varhelst det uppstått en möjlighet att göra sig en hacka, har det forna prinsparet dykt upp med dollartecken i ögonen.

Varhelst det uppstått en möjlighet att göra sig en hacka, har det forna prinsparet dykt upp med dollartecken i ögonen.

Den stora skillnaden är naturligtvis att Andrew och Fergie haft tillgång till världens alla nätverk där alla möten tycks ha värderats i transaktioner. Varhelst det uppstått en möjlighet att göra sig en hacka, har det forna prinsparet dykt upp med dollartecken i ögonen. Välgörenhetsprojekt, diplomatiska uppdrag, hovstaternas fastigheter. För den oförvägne är allt en bankomat.

Därför blir läsupplevelsen också så säregen, det är som att vistas i ett gränsland mellan Hänt i veckan och Pierre Choderlos de Laclos eller, för all del, Markis de Sade och ”Jägarna på Karinhall”. Ofta får man känslan av att stå inför en stor äcklig kötthög av dekadenta aristokrater som motar bort livsledan med allt mer extrema överträdelser. Ytterligare ett gods? Gärna för mig. Unga prostituerade tjejer på en ö? Why not! En pedofil, säger du? Ja, men vilket gott hjärta han har!

Jag ska inte säga att jag är direkt förvånad – det var över ett decennium sedan Fergie ertappades med att sälja ut privata möten med Andrew för 500 000 pund. Och snacket om Andrews unga brudar har gått sedan åtminstone 90-talet.

Om det är såhär det har sett ut bakom kulisserna – vad mer är det vi inte vet?

Om det är såhär det har sett ut bakom kulisserna – vad mer är det vi inte vet?

Men det händer något med själva verklighetsuppfattningen när man läser ”Entitled” parallellt med att avslöjande följer på avslöjande i Epsteinhärvan. Det som i går kunde avfärdas som rena konspirationsteorier – ett hemligt nätverk av affärsmän, politiker och kungligheter som köper sex av minderåriga? idiotier! – har i dag plötsligt visat sig vara sant. Den insikten är, minst sagt, isande.

Samtidigt har många av dem som i ena ögonblicket talade så vackert om demokratiska kärnvärden att man ville gråta visat sig vara sådana som i nästa stund ringde Epstein för att tigga pengar till en lägenhet och resor till torsk-ön.

Om det är såhär det har sett ut bakom kulisserna – vad mer är det vi inte vet? Och vad kommer det i så fall att få för konsekvenser för vår tilltro till eliterna, systemet och institutionerna? Än så länge hänger frågetecknen i luften.

Men förra veckan greps åtminstone Andrew till slut av polis – den forne prinsen som inte kan svettas har fått formell anledning att börja göra just det. Kanske är det också början på slutet för Epsteins lismande lakejer. För den här gången.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Jan Andersson: Snälla snälla Mello – vi har rätt att kräva mer än detta

Agnes Lidbeck: Hur långt ska man gå för att få sina barn att läsa?

Frida Rosengren: När kommer brittisk mat till Lilla London?

Johan Lindqvist: Äntligen har Håkan klivit ned till oss på golvet igen

© Göteborgs-Posten