När världen rämnar i allra största allmänhet brukar jag tänka: what would Valerie Cherish do?

Valerie Cherish är huvudpersonen i komediserien ”The comeback” från 2005. Den handlar om en bortglömd tv-komedienn (Lisa Kudrow) som får chansen att göra comeback i en riktigt röten sitcom och följs av ett reality-tv-team som ska dokumentera händelsen. Allt för synergiernas skull.

Det utmärkande för Valerie Cherish är hennes fåfänga och närmast patologiska optimism. Så när hon nu än en gång ger sig ut i det cyniska, patriarkala och öppet misogyna Hollywood uppstår oavbrutet situationer som skulle få vem som helst att gå och skjuta sig i ren skam.

Men eftersom realityteamet hela tiden filmar måste Valerie hålla masken. Varenda pinsamhet, fientlighet och kränkning inför kamerorna viftas bort och snälltolkas av en muntert kvittrande Valerie.

Det utmärkande för Valerie Cherish är hennes fåfänga och närmast patologiska optimism.

Det utmärkande för Valerie Cherish är hennes fåfänga och närmast patologiska optimism.

Manusförfattarna härmar henne under förnedrande former? Äh, de behöver bara pysa ur sig, det vet man ju hur författare är. Ta i med känslouttrycken för realitypubliken så att hon till slut framstår som en fullkomlig vettvilling? Bring it on. Pimpa tittarsiffrorna med bikinibrudar och billiga sexskämt? You betcha.

Om de eviga förödmjukelserna åtminstone haft ett högre syfte hade det varit en sak. Men ju längre ”The comeback” pågår, desto tommare och mer meningslösa ter sig både Valeries drömmar och hennes strategier för att hålla verkligheten ifrån sig. Det enda som egentligen händer är att hon kompromissar bort sin integritet – och gör sig än mer sårbar för ytterligare skit.

Jag kom att tänka på Valerie Cherish när jag såg Liberalernas Simona Mohamsson i Agenda härom dagen. För frågan är om en tvärvändning i svensk politik någonsin lanserats med sådan kavat glädje – varenda invändande fråga om SD som tänkbar regeringspartner bemöttes med en entusiasm värdig V-dagen på Kungsgatan i Stockholm 1945.

Mohamsson formligen storknade på sina talepunkter. Vi tar ansvar! För Sverige! Kavlar upp ärmarna! Det kommer ta tid för många att landa i det här beslutet, men Liberalerna tar ansvar! För Sverige! Kavlar upp ärmarna! Vi står inte med händerna i kors! Om så programledaren Tomas Nordenskiöld hade frågat vad klockan var hade han fått ”ANSVAR! FÖR SVERIGE!” till svar.

Mohamsson formligen storknade på sina talepunkter. Vi tar ansvar! För Sverige! Kavlar upp ärmarna!

Mohamsson formligen storknade på sina talepunkter. Vi tar ansvar! För Sverige! Kavlar upp ärmarna!

Ett tag funderade jag på om Simona Mohamsson fått någon sorts bugg i systemet, för det var som att hon hakat upp sig. Tills jag förstod att det helt enkelt var Valerie Cherish som satt där och värjde sig för såväl obehagliga följdfrågor som det rämnande Liberalerna med ett glatt leende, peppighet och samma betydelselösa fraser, om och om igen.

Foten i kläm? Jajamen!

Det var ett djupt förnedrande ögonblick, inte bara för Mohamsson utan för alla som tittade. Om svensk politisk retorik någonsin nått ett slags nadir i tomhet och innehållslöshet så var det där och då, när Liberalerna i käck desperation slumpade bort alla vackra ideal som präglat dess hundraåriga historia. Och för vad? En stel kram, en eventuell folkomröstning om euron och hoppet om moderata stödröster.

Den 23 mars har den tredje och sista säsongen av ”The comeback” premiär på HBO Max. Den här gången tampas Valerie Cherish med en AI-författad komediserie, Hollywoods stundande undergång och streamingsamhällets pumpande av hjärndöda budskap. Som satir betraktad är den inte riktigt lika vass som de två föregående säsongerna, men den duger i krig.

Om man däremot vill se riktigt blodig satir, den sortens svärta som får det att vända sig i själen, är det bara att gå in på SVT Play och se senaste sändningen av Agenda.

Det var förmodligen inte vad Simona Mohamsson och hennes medietränare avsåg när de förberedde sig inför intervjun, men utgör likväl resultatet.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Johan Lindqvist: Musikforskningen har fel – åldern spelar ingen roll

Johan Hilton: Ingen bryr sig om kulturkanon – allra minst SD

Nina Morby: ”Hans sexsyn är rena preventivmedlet”

Marcus Berggren: Alla förlästa fragglar ville hänga med Jeffrey Epstein

© Göteborgs-Posten