”Var snäll och spola tillbaka!”

Budskapet är sannolikt förlorat på de flesta under 30 års ålder. Men det fanns en tid då man hyrde film på klumpiga kassettband i videobutiker – och om man inte spolade tillbaka filmen väntade dryga böter.

För 50 år sedan blev videobandspelarens genombrott en frihetsrevolution. Lanseringen av vhs-formatet på den japanska marknaden 1976 förändrade sättet som människor såg film. Och vad gemene man kunde se.

Vhs betyder just ”Video Home System”, och före videokassettens genombrott var möjligheten att se film i hemmet rejält begränsad. Teknikintresserade hade kanske en projektor för smalfilm. Resten av befolkningen hade tv-tablån, i Sverige två statliga kanaler. Något som videobutiken hade aldrig skådats.

Det var heller inte bara så att hemmavideon innebar att man kunde nöta klassiker eller (efter att ha väntat uppåt ett år efter biopremiären) de senaste succéerna. Det som gjorde videobandspelaren underbar var att det obskyra, tvivelaktiga, underjordiska och marginaliserade klev in i våra hem.

I många fall var det filmer man i svensk småstad aldrig kunnat drömma om att se. Och, precis som med hårdrocksskivor vid samma tid, något moralens väktare verkligen inte ville veta av. Många tillhörde den förhatliga kategorin skräckfilm som ledde till den legendariska videovåldsdebatten 1980.

Men det var ett brett filmspektrum som inte ansågs värt att få utrymme på biografen, och som nu kröp in i svensk kultur via en hyrd moviebox i tonårsrummet. David Cronenberg fattade precis, och omvandlade videofilmen till inkräktare i sin science fiction-skräckis ”Videodrome” redan 1983.

Cronenbergs snuff-tematik – filmer med ”verkligt” våld och tortyr – var inte direkt avskräckande för oss 70-talister. Tvärtom frodades myterna om förbjudna och livsfarliga filmer. (Efter........

© Göteborgs-Posten