Efter ett kvartsekel i spalterna tycker jag att filmkritik är lika roligt att skriva som första dagen på jobbet. Filmen är rik på möjligheter, helt enkelt.

Man kan diskutera estetik, och det i form av foto, bild, färg, rörelse och redigeringens rytm.

Eller för den delen musiken – innehåll som användning.

Man kan ägna sig åt skådespeleriet. Åt grafiska lösningar och åt politik – och det både i filmens ideologi och dess bakomliggande uttryck.

Där politiska beslut och finansiering onekligen är en viktig del i hur en kostsam, kollektiv konstform blir.

Handlingen? Den ideala filmrecensionen avhandlar intrigen i en bisats.

Ändå är förfärande många av dagspressens recensioner inget annat än åsikter om synopsis och en adjektivhög om skådespelare som lika gärna kunde gälla deras framträdande på tiljorna. Eller för den delen röda mattan.

Givet detta kan jag bara applådera intentionen med Sanjin Pejkovićs debattinlägg om Alex Schulmans debutfilm ”Arkipelag” (GP 18/10).

Särskilt eftersom jag inte håller med honom i en enda stavelse om filmen.

Tvärtom skulle jag gå längre än Olga Ruin i sitt........

© Göteborgs-Posten