De senaste åren har det bland ledande politiker talats en hel del om att slå vakt om ”svenska värderingar”. Både KD-ledaren Ebba Busch och S-ledaren Magdalena Andersson har hänvisat till begreppet.

Men vad innebär det att ha svenska värderingar? Den frågan ställer sig debattören och etikforskaren Ann Heberlein i en nyligen utgiven bok med just titeln ”Svenska värderingar”. Svaret är att svenska värderingar kan innebära väldigt mycket. Några centrala värden som delas brett över det politiska spektrat är tron på individens autonomi, individuellt ansvarstagande, den generella välfärden, jämställdhet mellan könen, en sekulär stat och utvecklingsoptimism.

Alla dessa värden kan sägas representera modernitet. Individen ska frigöras från olika beroenden, inte minst i relation till släkt och familj. Individen ska vara rationell och upplyst, men också en del av produktionsapparaten och göra sin plikt. Det är en samhällsmodell som har betecknats som ”statsindividualism” och fick sin konkreta form under socialdemokratins glansdagar. Staten frigör människor från alla andra kollektiv i utbyte mot ett högt skattetryck och en arbetslinje. Sysselsättningsgraden i Sverige måste hållas hög för att kontraktet ska fungera.

Den svenska modellen har höjts till skyarna både i Sverige och utomlands för att vara effektiv och framgångsrik. Den skapar någorlunda rättvisa levnadsvillkor, gynnar tillväxt och tillhandahåller ett socialt skyddsnät som inte är någon självklarhet ens i alla delar av EU-kretsen.

Men baksidorna är också väl genomtröskade. Statsindividualismen förutsätter egentligen en ganska hög grad av konformism. Du är fri att välja så länge du gör ungefär som alla andra. Radikalt annorlunda livsval är inte bara svåra att göra rent praktiskt i ett högskattesamhälle med höga levnadsomkostnader, de ses dessutom på med stor skepsis av omgivningen. Toleransen mot avvikare – narkomaner, hemmafruar eller religiösa fundamentalister exempelvis – är låg.........

© Göteborgs-Posten